Hallonjakt med en Tamron 90 mm

Hallon

800 g – 1.2 kg Hallon har mannen fått hem under sina “Romerska mornar”. Romarna klev upp och drog igång dagen utan frukost, för att senare njuta av en större måltid. Kalhygget, som först gjorde oss lite ledsen när vi skulle flytta hit, har visat sig vara en skatt. Hallon har vi lärt oss, är bland det första som växer upp när allting annat tagits ner. Kalhyggen erbjuder därför ofta enorma mängder. Vad vi trodde var ett oanvändbart område, är i själva verket ett vildvuxet Hallonland med gratis självplock.

läs mer för tankar om Tamron 90 mm + bildgalleri

Inte cool utan underkjol

Gudrun Sjödén klänningen som var så bra med sina fickor, sin nedtonade färg, sin elegans i modell, sin rolighet i mönster och sin amningsvänlighet ned sina knappar, skulle ju göra mitt liv enklare. Inser att, det blivit mer komplicerat. Samma plagg fast med dubbelknäppning och ett innertyg, då det är lite genomskinligt så man måste undvika motsol; vore guld.

Gudrun Sjödéns mysmönstrade bomullskreation

En dag slog jag till med ett bud på 305 kr för en Gudrun Sjöden klänning på Tradera. Knappar uppifrån och ner hela på hela fronten, fickor och resår baktill. Ärmarna något vida men det fick gå an. Knapparna blir bredare och bredare isär ju längre ner man kommer. Klänningen är väl kanske lite mer av en skjorta än en klänning? Hur som, så krävs en underkjol. Den gör sig absolut inte med bara strumpbyxor under.

Läs vidare

Vart sitter husets själ?

Finns det levande material, så finns de en levande själ.

Undrar om det där med själen i ett hus har att göra med att materialet lever? Ett trä hus andas och rör sig. Det lever i rytm med årstiderna och lägger sig själv till rätta vart efter det behövs. Man hör hur det knakar ibland när hon sträcker på sig. När hon skiftar sin tyngdpunkt. Att varje stock och planka samarbetar för att hålla helheten frisk och torr gör huset till sin helt egen entitet :) Att beskriva det som själen, är väldigt romantiskt. Otroligt vackert sätt att beskriva den rörelsen på. Det känns ju som att det finns en närvaro i gamla trähus så folk inbillar sig spöken. Men det är ju bara huset den känner. Det är huset som låter. Pratar, om man vill.

Min uppfattning säger att, så länge det finns trä kvar, så finns det själ kvar. Det må vara uttorkat o jävligt, men det betyder bara att hon är himla utarmad.

Olja är bra för allt levande. Det stärker hud, som fjädrar som trä. 

Stekt kokt potatis och kikärtor m. dragon sås

Kall kokt potatis från igår blev stekt idag till brunch

Kall potatis låg kvar i kastrullen från igår kväll och nu var det brunch dags. I vårat hushåll finns tendensen att bara dricka kaffe i två tre timmar efter vi vaknat för att sen tillaga en större rejälare måltid, snarare än att börja koka gröt eller göra musli direkt.

Hackade en lök och skar potatisen i bitar, öppnade en påse konserverade kikärtor och fräste alltsammans i olja tillsammans med salt peppar och två sorters chili. 1 sort är gammal och har tappat stinget, men smakar gott. Den andra är ny och väldigt stark.

När allt är varmt och och ser fint ut serverade jag i en tallrik jag bottnat med dragonsås.

Dragon sås = Yoghurt + dragon + salt + peppar

Den här improviserade måltiden vill jag säga var genial! Skitsnabbt. Skitgott. Och otroligt mättande.

Jo, det händer en själv också. Inte bara andra.

“Efter att man fått barn förändras allt”, “Man har inte tid längre att göra nya kompisar efter att man fått barn”, “Efter att man fått barn så är ett äktenskap mindre romantiskt”…. Saker i den här stilen har sagts lika ofta som “Dem växer upp så fort”.

Det är lustigt hur jag precis som många andra har tänkt runt det, precis som runt stora läskiga sjukdomar som cancer, att “Det händer inte mig”.

Sedan jag var 12 har jag haft egen hund. Handen på hjärtat, nej jag har aldrig har jag varit världens bästa hundägare. Inga priser skulle tilldelas mig, men jag har alltid älskar mina hundar. Även mina marsvin och kaniner. Men jag är tankspridd, sämst på rutiner och tänker lätt, framförallt som tonåring att, “jag tar det där sen”. Något jag förövrigt genom att erkänna för mig själv i 27års ålder blivit mycket bättre på nu när jag är 30. Till den grad att en maskin som tvättats färdigt hängs upp inom ett par timmar och jag diskar varje morgon. Tvätt kunde få ligga till nästa dag för att jag sen kör maskinen igen, eftersom det luktar tråkigt.

Det jag vill förmedla här är att, handen på hjärtat, jag har inte tid för hund idag. Efter att jag fått barn, har livet förändrats. Min hjärna går på hela andra spår.

Jag vill tjäna pengar, jag vill vara en fru, jag vill ta hand om mitt hem och jag vill vara mamma. En hundägare har jag med ålder förstått kräver mycket mer av mig än vad jag gett. Klorna var tionde dag, bad en gång i månaden, hålla ner pälsen och ren uppmärksamhet. Första hunden fick mycket kärlek, men inte så mycket av allt det där andra.

Idag ser jag på relationen till första hunden, Otto, lite som kungens releation till den vackra svanen i en kinesisk saga. Kort gick sagan ut på att Kungen tyckte hemskt mycket om svanen och bjöd in den att bo på slottet. Kungen skämde bort svanen med mat och vin. Svanen dog inom ett par dagar. Kungen var förvirrad eftersom han gett svanen all lyx som fanns att erbjuda. Men vad kungen inte hade insett förrän det var för sent, var att lyxen var endast lyx ur hans eget perspektiv.

Idag kan jag släppa ut hundarna genom dörren för att kissa och bajsa. Visst går dte jätte bra och super smidigt. Men dom får glädje av att få ha på selen och ge sig ut i skogen. Det ger dem dopaminer. Regelbundna naturliga dopamin kickar är livskvalitet.

Så det är med lite sorg jag inser att jag just nu i mitt liv, egentligen inte vill ha hund. Känns helt knäppt att inse att något som givit en så mycket lycka, plötsligt känns mer som en belastning. All uppmärksamhet som jag så naturligt gav dem har blivit en box på att göra listan. “Klappa hunden”. Att min relation till dem skulle förändras av att få en bäbis, var jag inte beredd på.

I Kina är det en grej att när du blir gravid, så gör du dig av med hundarna. Mer frö barnets trygghet då den generella uppfattningen om hundar är att dem är opålitliga och våldsamma. Ute på promenad med våran lilla fullkomligt harmlösa Pekines fick ändå mammor och ayi’s att varna sina barn att inte gå för nära. “Akta hundar äter barn”. Eller att vi ska in i hissen och när dörrarna öppnas så får nån stackars tonårs tjej syn på henne där innifrån och skriker till som om nån viftat en stor spindel i hennes fejs. Att göra sig av med hundarna för att jag blev gravid var en absurd tanke. Men att få allting att fungera nu när babyn är här, utan att det känns som att man tar från deras livskvalitet – känns ärligt talat omöjligt. Det där dåliga samvetet jag upplevt att alla mammor hela tiden dras med. Att ta ett bad eller bara läsa en bok i fred verkar ha varit något dem har dåligt samvete över. Personligen är det dåliga samvetet mer riktat mot hundarna.

Men dom två är här och jag tänker inte flytta två pensionärer till nya hem! Det mår ingen av oss bättre av än att tvingas bajsa ute i trädgården. Jag ska få det att funka!

Med saker och ting som känns viktiga, sånt som skaver när det inte funkar, gäller den gamla goda hederliga metoden: Att ta sig tid. Det är inte mer komplicerat än så. Andas ut, bestäm och gör det. Vänta inte. Med undantag för att du ligger sjuk i Corona. Det kan du väl få vila ut men annars har du nog inga ursäkter tyvär.

Att gå ut i skogen allihopa är lite svårt att få ihop. En sån simpel sak känns ås stor. Skall synka med ens egen mat o sov klocka, väder och amning. Men vi har ju skogen så nära. Kanske allt krångel bara sitter i huvudet. Troligtvis. Det är väl för fan bara att gå ut?? I värsta fall, gå hem igen?? Plus det finns svamp och bär där! Så, ba gört!

#göreba

Apparel by Sanna K

I Beijing runt 2015 drog jag igång ett projekt som föddes lite ur att jag hade beef med existerande populär utförandet av mode reklam. Kort sagt, så är det skit.

Bara så arg på hur löjligt, korkat och missledande bilderna ofta är. Hur modellerna ska vara sådär glansiga. Absolut vackert, men så onaturligt. Det är ju för inte så vi ser ut! Det är alltså inte så det kommer så ut när någon har kläderna på sig!! Visa mig något jag har nytta av i er jävla bilder istället. Lite så kände jag väldigt många år och en dag bestämde jag min för att göra något åt det, efter att jag länge undrat varför man inte bara kunde få se lite reklam som visar upp kläderna i en miljö som känns lite genuin? Varför levereras inte en realistisk bild av varrt en produkt eller ett klädesplagg används? Fjällräven verkar ha fattat det iaf. Men Axe är väl bästa exemplet på motsatsen.

Inser att när det kommer till klädreklamer och dess realism, må vara en klassfråga. För mig är det ju inte ett dugg realistiskt att bada i en så stor lyxig pool i den där bikinin som säljs eller ha dn där solhatten på en lång vid strand. Men den det är det ju för någon annan. Det är helt enkelt inte mig dem vill åt?

Vilket som, så tyckte jag att reklam borde göras annorlunda. Kläder borde fotograferas mer som ett slags dokumenterande, fast med glimten i ögat. Ett reklam uppslag borde inte bara vara en konstigt bild med en logga på, utan borde säga mer. Vad är det för material? Har den fickor? Det ska vara informativt, uppmålande och spännande. Realistiskt. Genuint. Det ska vara realistiskt, även om arrangerat. Rätt pose eller rörelse visar massa egenskaper av ett plagg. Tankarna i allt mitt klagande över dålig reklam ledde vidare till “Gör det bättre själv då!” vilket fick mig att börja klura på, “Men hur??”

Att inte veta hur jag gör det bättre själv, var fröet till projektet. Idén till Fotoprojektet Apparel by Sanna K var enkel. Ta bilder på folk i kläder. Bilder som visar plaggens egenskaper och miljöer dem är skapade för att användas i. En regnjacka i regn. En dansklänning på en klubb. Osv.

I brist på andra alternativ så bar jag alla hattar. Stylist, MUA, AD dirigerar, Fotograf och Editor. Eftersom de flesta kläderna kom från min egen garderob, kunde jag preppa en hel del i min ensamhet. Nu idag har jag separat garderob för mig och min studio. Det har gått bra att modella i bilderna själv också, men är ganska utmattande. Jag har dessutom en tendens att flumma ur helt och tappa spåret då. Det blir för mycket lek av det hela när jag är ensam.

Såhär går ett sesh till

Första mötet
Dem flesta sessioner började med et möte där jag visade min inspirationsbok. Det var en vit pärm där jag samlat reklam bilder. Från den väljer modellen ut alla hon/han tycker är intressanta. Sen pratar vi om dem. På så vis hittade vi vart våra preferenser möts och känner varann lite bättre.

Kläderna
Ofta fick jag gå igenom modellernas garderober, vilket var kul för oss båda och väldigt praktiskt. Hemma vet jag ju precis vad som finns, och vart efter projektet går framåt så bli alternativen färre då jag inte vill använda samma igen.

Postprocessering
Catherine här under var min första modell och jag lät det hela vara ganska rått. Fullkomligt ointresserad av att ta bort alla blemmor. Idag däremot gör jag annorlunda för att allting temporärt tycker jag ändå bara distraherar. Folk tittar på den här bilden och undrar mer över varför jag lämnat kvar blemmor runt munnen, istället för att titta på kläderna. Det är dessutom bar temporära märken. Inget som är en del av hur hon ser ut, som tex ett födelsemärke. Sånt däremot, får man absolut inte ta bort.

Mantrat, koden
Respekt för modellen, plagget och köparen. Det är den viktiga koden genom hela processen. Hur jag gör det bäst samtidigt som jag framhäver kläderna och skapar ett professionellt slutresultat, är något jag efter varje färdig shoot får lite mera klarhet i. Inget skall göras till, ingen kund skall manipuleras till dåligt själv förtroende för att få et sälj. Allt ska ske bara , rätt os lätt precis som det är. Tröjan är vad den är. Köp den eller inte.

Nu under 2020 är jag tillbaka i tanken att det ska vara studiobilder. Kontinuitet som är möjlig, gör det enklare att ge all uppmärksamhet till kläderna. Men den vackra mossiga skogen jag har bakom mitt hus är för lockade att ta modebilder i, så det kommer hända. Och det kommer bli skitbra.

Catherine White 2016, vardags piffad. Bekväm o redo.

Kläder ska ju va kul! Kläder kan vara lika vackra som praktiska om man har en klok designer bakom a la Gudrun Sjöden. Kläder kan också gå helt överstyr och se ut som rymd skräp a la Prada 2018.

Mitt klagande på reklam gjorde mig galen och hjälpte ingen, så Apparel by Sanna K blev min metod att ta saken i egna händer. Själv skulle jag hitta ett nytt sätt att fota kläder. En idé för att allt skulle kännas lite verkligt och genuint, var att släppa igenom genuin karaktär i bilderna. Vist var jag AD Stylist och Fotograf, men modellen var ju modellen. Alltså fick hennes karaktär avgöra lite rörelse/posering o scen.

Nadya tex var boxare, så jag bjöd in min själv till ett av hennes träningspass. Bad henne göra vad hon alltid gör, fast i en outfit jag bestämt.

Vit ärmlös topp med en cleant mönstrad kjol. Kombon funkar både på fest, bjudning och kontor.

Se alla bilder på Nadya här på min Smugmug

Under projektets gång kom jag ibland av mig lite beroende på vem o vad jag fotade, men allt var en del av min egen skola. En slags undersökning i uttryck blandat med att prova min egen förmåga. Onekligen sprang jag på en hel del hinder. Professionell ljusättning tex är a och o för imponerande reklam bilder. Hur får man till den proffsiga känslan utan att sudda ut verkligheten? Det är frågan. Än idag.

Projektet borde för övrigt heta, Style by Sanna K. Eftersom jag endast klätt på modeller och tagit bilder. Inte designat kläderna själv.

Någons gamla cykelkorg, en annans diskställ

En cykelkorg håller mycket disk, kostar 20 kr second hand och är ganska söt.

Att diska för hand tillhör de mer ovanliga vardagsrutinerna numera, men hemma har vi har ingen maskin. Runt införskaffning har jag blandade känslor.

Naturligtvis ser jag poängen i det. Men jag undrar, byter man inte bara ut sina nuvarande problem mot andra? Disk kommer man ju alltid skapa, så länge man inte lär sig att använda ett och samma glas genom hela dagen o skölja/diska sin talrik direkt. Det är egentligen det problemet man skall lösa, inge köpa maskiner. Tänker jag.

Antingen ligger disken i hon eller i diskmaskinen och är smutsig. Problemet är ju att det är smutsig, inte vart den ligger. Egentligen. Sen är det naturligtvis alltid skönt att man kan gömma smuts bakom tex en rostfri lucka.

En diskmaskin tar ganska mycket utrymme. Den ytan hos oss är mitt emot kaminen och kan husera ved för två dagar. Vad är mest värt?

“Man sparar tid” säger folk. Att det gäller en tvättmaskin håller jag utan tvekan med om då det förr tog flera dagar ur en kvinnas vecka eller månad att få tvätten ir vägen. Men disk är inte lika otympligt om man har ett bra system, shyssta rutiner och lite disciplin.

Att diska för hand är trevligt

Mina mornar har en tid för att diska upp o torka bänkarna i köket, efter kaffet.

Först fyller jag en av hoarna med varm vatten upp till hälften och har i några droppar diskmedel. När ett glas tex, skrubbats rent läggs den i den tomma hon bredvid, så att diskmedel o vatten får rinna av.

Efter att all disk skrubbats o flyttas, använder jagd et smutsiga nu ganska ljumma vattnet till att skrubba ren hon i sig. Sen fyller jag en tredje del av den ungefär med kallt vatten och sköljer allt.

Det är nu cykelkorgen kommer in, eftersom mycket disk går fin ner i den och ligger bra tills det torkat. För en lyxigare diskning lägger jag en fin kökshandduk under korgen. Men det gör jag bara om jag har gäster.