Nu börjar min självutbildning till sömmerska.

Höstfin! På väg in till Enköping

Det är dags.

Drömmen om att klä både själv och andra i kläder jag sytt är stor och gammal. Lika sant som det är sagt, så kommer det aldrig bli min vardag ifall jag inte börjar slita för den. Upp tidigt, dedikera tid, studera, testa, göra. Innan jag kan börja räkna timmarna bakom maskin eller mönsterritning i hundratal och sömmarna sydda i kilometer, är jag ännu kvar vid tröskeln.

Jobbet måste bara göras och vanan byggas upp. Alla referenser hamna på plats, men istället har jag väntat på att en mentor eller syjunta ska dyka upp och sätta mig på rätt spår sedan gymnasietiden. Inget av det kom att hända mig, istället gick en kompis mormor bort. Marie hette hon och vi har aldrig träffats. Att Maries bortgång skulle påverka mig alls är nog lika oväntat för henne som för hennes dotter som för dotterns son som är en gammal kollega till min man, som i sin tur också blivit min kompis. Det började med att han erbjöd hennes gamla overlock maskin. Sedan kom tillsammans med den också hela hennes lager av tyger och sytillbehör samt böcker om broderi, porslinsmålning, vävtekniker, stickat, virkat och t.om BATIK!

Både verktyg, material och kurslitteratur med andra ord. En hel skola men ingen lärare. Ingen kursplan, ingen mentor. Men allting annat.

Old School overlock maskin

Tårarna bara rann medan både kropp och sinne realiserade vilken skatt som hamnat hos mig. Att jag står ensam ansvarig nu för hur allt detta skall hanteras, förvaltas. Att jag precis fick en once in a life time chans att förverkliga mina sydrömmar. Drömmer jag? Är det här på riktigt?

Maries fina tyger

Fina tyger på rulle som fått vintage stämpel under tiden dom varit hos Marie, som hade enorm känsla för stil, färg och form. Hon hade skill. Entusiasm och nördighet. Hon hade varit en perfekt mentor om hon orkat med mig och haft tiden. Men jag tror jag måste vara min egen mentor. Precis som Pippi för säga till sig själv på skarpen att gå o lägga sig så får jag göra det samma.

– Sanna, GÅ och rita mönster.

Oravais! Staden där mormor fortfarande bor, är uppväxt. Både hon och morfar jobbade på Oravais textil fabrik.

Det kändes i slutet av dagen då mitt hus var fullt av lådor och hade en ny lukt i sig av gammal stuga som kom med tygerna, som att Universum precis lite halvfrustrerat men med kärlek besvarat min existensiella fråga “Vad ska det bli av mig? Vad ska jag göra med mitt liv?”

– Det du alltid vara gått o fantiserat om men aldrig tagit dig för. Sy!

Studielitteraturen.

Så jag kände för att berätta om det. Att jag just nu är precis i början av kapitlet “Förverkliga drömmen om att bli sömmerska”. 33 år gammal, 31 veckor gravid med typ 3 km tyger att bekanta mig med. Nu börjar mina studier. Nu börjar min aktiva insats som får bära eller brista, till att Sannas Kreationer, som jag valt att kalla resultaten av mina små idéer, skall inkludera sysaker! :) Föreställer mig underbart praktiska o tjusiga klänningar med fickor och massa snygga utsvängda byxor!

Men först ut lite kimonos till min man av mammas gamla gardiner. Samt behöver jag mig med naturlig färgning av tyger. Har en ide om att koka lite randiga tyger i massa glögg i några timmar, i hopp om att bli av med dess höga kontraster och extrema färgskillnader.

Gudrun Sjöden tyger skall färgas med glögg genom långkok

Ps, följ gärna sannaskreationer på Instagram.

Själv på stan första dan’ sedan pandemi och barn.

Saga Teatern intill Biblioteket i Enköping

Denna våren känns som att folk äntligen börjar känna sig normala igen, på riktigt. Törs man säga att pandemin är bakom oss nu, här i Sverige iaf? Inte 100% kanske, men vi behöver inte vara rädda för varann längre! Wohoo! Genom det hela pandemi kaoset hade jag fått för mig att Covid knappt påverkat mig utöver att jag inte kunnat börja tjäna pengar som porträtt fotograf. Men på ett barnkalas i en gammal dekorerad och dukad loge blev det tydligt hur mycket jag faktiskt lidit. Lappfeber kallas det! Big-time. Det var i en konversation med min svägerska som poletten trillade ner. Att under tiden sedan jag fick barn, Februari 2020 så har jag bara funnit mig i att inte träffa människor. Men utan människor så, känns det lite som att jag inte finns.

Det blev tydligt för att jag fick sååå mycket kraft från att ha spenderat en dag i stan. Idéer, skaparglädje, självförtroende och entusiasm är sånt man kan hämta inifrån – naturligtvis – och det ska man! Det gör jag! Det har jag gjort genom hela pandemin! Men den kommer i en annan form utifrån. Att röra mig bland människor blir lite som att skörda existens. Den stora på extrovert och introvert är om man hämtar eller spenderar energi bland folk.

LÄS MER

Pappas prepping rygga

Pappas prepping rygga
Pappas prepping rygga

Prepping, ett ganska laddat koncept och ett uttryck vi alla har olika reaktioner på. Högst individuella behov dessutom när det kommer till att känna sig redo inför plötslig förändring.

Den här väskan var min pappas och jag väntade länge med att dyka in i den. 7 månader fick den på på kattvinden, tills jag en dag var på gång med att införskaffa ett vattenfilter och önskade mig en solcellsladdad radio. Tänk om han hade såna där i? En bra anledning att duka upp den.

LÄS MER

Varför har häxor alltid en katt?

Hjördis är mångas värsta fiende, men Tiinas och häxans bästis.

Möss, ödlor, grodor, spindlar, fjärilar och en ekorre. Varför låter listan av döda djur i fint skick Hjördis släpat hem som någonting en sagohäxa skulle stoppa ner i sin kittel? En sån där gigantisk kittel som puttrar där över öppen eld i ett stökigt kök fullt av burkar.

Hjördis tolerans mot Tiina som är ganska hårdhänt och oförstående över hur en ryggrad fungerar när hon visar henne kärlek, är ganska imponerade eftersom jag vet att hon egentligen är inget mindre än en mördarmaskin. Aldrig några klor framme, bara lite pip då när kroppen blir lite väl manglad. Annars nyfiken och iskall när håller hon fast den halvdöda och livrädda fågeln vars flock sitter i trädet och gapar. Lika brutal var hon runt alla ödlor, fjärilar, spindlar. När det kommer till ekorren som jag fann på köksgolvet, vet jag inte riktigt vad som hände. Men den var stor och lika fin som den var död.

Häxor har ju alltid en katt! Det har blivit himla tydligt för mig nu vad det handlar om. Hemleverans.

Stötta hemma virkarna som mediterar o myser medan det jobbar.

Att flytta pengar direkt till en skapares konto, känns bra. Känner mig som ett kugghjul i en ganska mysig maskin där kreativitet och skaparglädje agerar bränsle. “Åh, såhär ska det ju vara med allt som kan göras för hand!” tänker jag när Swish ljudar för en lyckad transaktion.

Virkad solhatt på pinnstol

Allt som rör hittandet, köpandet och användandet av denna solhatt tex, känns som ett bevis på att någonting bra fungerar väl. En inspirerad och erfaren kreatör fick något sålt utan särskilt mycket krångel. Ett annat företag, i detta fall Tradera, tillhandahåller plattformen där Ullis o jag kunde hitta varann. Fantastiskt!

Att göra saker med händerna kan vara ganska meditativt när man har vanan inne. Gudrun Sjödén kanske målar med vattenfärg och Sara Bäckmo kanske hälsar på plantorna i tunnelväxthuset för att samla tankarna. En kompis till mig stryker gärna kläder när hon kommit hem från jobbet, eller tittar på skräckfilm om hon är stressad. “Det tar över tankarna och laddar ur en” har hon sagt.

En annan sida av skapandet som kommer med tiden är en nivå av kunskap och vana där man inte alls tänker på det, utan bara gör. Titta på film och sticka sockor tex, som min mormor och svärmor. Att kunna sälja det färdiga stycket är kanske inget alla är intresserade utav, men det bör understrykas att det går. Nyckeln till lyckad försäljning är att den färdiga produkten är lättillgänglig för köparen. Det är egentligen allt, resten går att förfina och förbättra över tid.

A och O, är att intresserade lyckas hitta den.

Undrar om Ullis som virkat denna hatten finner sysslan meditativ? Föreställer mig att hon lyssnar tittar på tv med en kopp te samtidigt. Kanske äter lite mazariner.

Virkad solhatt på vas framför öppet fönster
Virkad solhatt framför vas på fönsterbänk

Galltvål.

Länge leve galltvålen
Galltvål räddade 80 tals jackan jag fick av mamma.

Sporadiska gula prickar på jackan jag precis fått av mamma. Känslan vid realisering av att det hänt gjorde mig näst intill förtvivlad. Men läxan lärd! Ät ingenting som rapsolja och gurkmeja med finkläderna på.

“Det måste ju finnas nånting för sånt här!!” tänkte jag och började googla. Fann snart att allting pekade mot galltvål.

Blöt upp. Gnugga. Låt sitta. Skölj. Tadaa.

Slowfashion i Vaxholm

Olli Kjolen och jag på äventyr!
Kjol i 100% linne, Olli, från Linen for life i Vaxholm. Fotograf och modell, Sanna K. 2021


Vaxholm och har en konstig relation. Den gulliga staden har varit som fastfrusen i tiden kring 2008 då man precis tagit studenten och var tokkär. Efter jobbet vid Salem Centrum hade en klok människa nog promenerat hem för att sova eftersom klockan ofta var runt 22.00, men det är inte så hjärnan funkar när man är 18 och förälskad. Istället hoppar man på SL’s natt trafik och åker 2.5 gäspiga timmar från till Vaxholm för att bli upplockad i mörkret av en söt pojke med båt. Reflekterade varje gång jag klev ner i den guppiga båten, att vattnet den tiden på dygnet såg ut som olja.

Nu däremot när vi två tillsammans med våran dotter, besökte Vaxholm under sommaren 2021, förändrades något. Hade svårt att tro mina ögon faktiskt, när jag såg orden Slow Fashion skrivna på ett fönster uppe vid torget. Ett uttryck som för mig är packat med framtidstro och fina idéer om respekt för material och att kvalitet handlar om hela processen mer än bara slutresultatet. Föreställer mig en vardag där vi skryter om hur fint vi lyckats lappa våra kläder o filtar. Vi bygger relationer till våra plagg som om dom är våra kära verktyg, likt en snickare som hellre har en pålitlig hammare än en ny.

Drömmer om en framtid där konversationer om dåtida slit o släng kulturen ger samma ursäktande grimaser som när vi idag tittar på dåliga frisyrer i gamla skolkataloger.

LÄS MER

Har du shoppat problem eller lösningar?

Om alla butiker stängde utan förvarning, har du allt du behöver? Dvs, tillräckligt med ombyten för det livet du vill leva under alla årstider. Eller har du massa annat istället?

Personligen skulle jag känna mig lite som jag alltid gör på semester, om allting plötsligt stängde. Att jag har massa ombyten att tillgå men kanske inget som är riktigt rätt för hur dagarna ser ut. Inga pålitliga skor man kan gå långt i under sommarväder, då är kängorna för varma. Ingen funktionell solhatt, utan min blåser av vid minsta vind.

Mest plats i min garderob tar vardagsfina och festfina plagg. Klänningar, kjolar o blusar med wow effekt som är alldeles underbara, men som inte hjälper mig ett dugg när jag har saker att göra. Tex springa upp o ner i trappan under vårstädningen, möblera om, jobba i trädgården, hajka eller plocka bär. Visst har jag bra grejer, men ytterst sporadiskt när det kommer till funktion.

På det viset har jag shoppat fler problem än lösningar, eftersom tillfällen då jag behöver praktiska kläder är fler än när jag behöver fina. Att ge dom så mycket plats i mitt hus är egentligen vansinne.

När det väl är fest som vankas däremot, så är flera alternativ heller inte nödvändigtvis något som gör vårat liv rikare. Att ha 12 maxi klänningar att välja mellan gör inte processen att komma i väg trevligare än om man haft 3-4. Vetskapen däremot, om att något alltid finns där för en, tex ett par kängor som aldrig släpper in vatten eller ett par jeans som aldrig tappar formen – det är fantastiskt. Då är man alltid redo oavsett väder. Så borde jag ha shoppat för alla säsonger, hellre än att ha flera ombyten för dom där festerna som aldrig händer.

Varför köper vi ens sånt vi egentligen inte vill ha?

Skulle man dra i nödbromsen för all produktion nu, skulle jag betala högt för ett gäng benvärmare i någon tjockare trikå. Dessa uppgör en viktig del av min ganska komplexa utstyrsel om nätterna. Ändå har jag bara två par, o bägge är lite trasiga.

Men, jag har massa klänningar. Som bara ligger där.

Ges din vardag möjligheter eller restriktioner av dina kläder?

Avslutningsvis vill jag ta upp någonting som är självklart för vissa, men lite av en evig kamp för andra. Hur vet man om något är rätt köp?

När det kommer till klänningar, är “dans testet” bra att ha med sig till provrummet. Det går helt enkelt ut på att du svänger runt lite grann i halv grandiösa disco moves för att se om tyget följer eller limiterar. För jeans provningen är “plocka upp något från golvet” testet att rekommendera. Pyjamaser däremot, kräver ett yoga test. Kan du inte spontan yoga utan restriktioner i Krigar positionen, så har du fel pyjamas. Vi alla har olika krav och därmed olika tester eller tänkta scenarion, vet du vad dina är eller chansar du bara?

Tänk på det.

Ps. Skulle gärna också ha ett gäng fårskinnstofflor på lager, men såna kan man nog alltid få tag på.

Det är ärvbarheten som räknas.

Det finns någonting magiskt i äldre trappor där stegen har nedskavda delar av alla fötter från förr. Få tänker nog att slitna handräcken behöver ersättas omedelbart. Slitna handtag på en gammal dörr håller historian av platsen i liv. Ger känsla av att man är på en speciell plats. Tecken på användning så som märken och skador på skor och kläder kanske borde också kunna ge karaktär och själ på samma sätt.

Krävs det att man vet historian bakom slitaget för att se magin i det? Är det omöjligt att en anonym väska är lika magisk, trots att den uppenbart varit så väsentlig för någon då axleremen t.om gett vika?

Axelremen gav vika för länge sen. Såldes utan rem för 100 kr på Tradera.

Att inte ha råd att med stil, är en helt annan sak än att inte ha stil visste jag redan då men hade ingen aning om hur nära lösningen fanns. Dom 600 kr som min klänning  kostat, hade kunnat förse mig med en helt ny garderob om jag spenderat dom på Myrorna eller Statsmissionen! Varför hade ingen berättat detta för mig? Men det var på den tiden då jag och många andra inte ens tittade åt det hållet, eftersom second hand var synonymt med fattigt och smutsigt. Alltså ytterst pinsamt och super skämmigt bara man ens känner någon som handlar där.

År 2008 var det dags för studenten och den skulle tas i stil. Det var hög tid för stilrevansch på balen i 9an som jag mindes med ångest för att inget i vad jag hade på mig funkade ihop. Klänningen var för stor, hade varken foundation eller eyeliner så mitt smink såg klent ut och jag hade ingen vana i klackskor. Kände mig inte alls fin, Utan som en idiot med en alldeles för puffig tofs i håret.

Idag förstår jag att second hand lockar alla möjliga typer av shoppare. Ganska nördiga shoppare på jakt efter något specifikt handlar på Tradera eftersom man enkelt kan söka på både storlek och färg samt lägga bevakningar. Fysiska butiker besöks av många som förstår sig på kvalitet och vet vad ett plagg i olika material kan bli. Kanske något helt annat, eller bara en lite annan storlek. Det fina med second hand är inte bara priserna och chansen till få tag på något i lyxigt hög kvalitet för mindre peng än vad en ganska kortlivad variant hade kostat som ny i butik, utan det är utbudet. Jämförelsevis är variationen ganska tunn i jämförelse på vanliga butiker.

Skador liksom som ärr berättar nånting, för den som är lyssnar.

Eftersom mina fötter är olika stora, har den högra skon fått lite egen form. Tårna har pressat ut materialet till den mån dom kunnat för att få sig lite mera plats. Yttersta punkten där stortån legat finns ett tydligt jack i lädret. Ett tecken på hur jag brukade rastlöst studsa med tårna mot marken när jag rökte cigaretter eller väntade på bussen.

Foto Sanna K

Skorna kom aldrig fram igen efter den säsongen, utan fick ligga i sin ganska tjusiga mattsvarta låda i 10 år. Nästa gång vi möttes höll dom en stark lukt av källare och var två storlekar för små. Någon annan hade nog slängt dom i soporna omedelbart, men inte jag.

Den lilla pengen man kan få, är ett tack för att man tagit sig tiden. Inget man blir rik på.

För mig känns det skönt att sälja saker privat, för att varje transaktion betyder att någonting får leva vidare. Att lämna en kasse på en second hand betyder inte per automatik att den får ett längre liv, utan kan lika gärna bara vara ett stopp på vägen till återvinningscentralen. För varje såld pryl på Tradera däremot, så vet jag att någon sitter hemma o väntar på att få ge denne en chans.  Sedan får det bära eller brista.

Hela arbetet som går in i att få någonting sålt kan lite romantiserat ses som en ceremoni där man tackar kläderna och saker för vad som varit, a la Kon Mari. Att få packa ihop det och sätta en fraktsedel på för att till sist lämna på posten, kan vara en jätte skön känsla av lättnad.

Om vi bygger relation till våra saker, så konsumerar vi mindre. Om vi tar hand om våra saker, så konsumerar vi också mindre. Länge leve allting som vi redan tagit fram, så att vi i framtiden kan ta fram lite mindre.

Jobbet som går in i att sälja av sin garderob görs inte för att bli rik, utan för att det är viktigt att vi slutar slänga saker.

Skräpsäljare

En morgon gick jag ut för att slänga sopor när vi bodde i Hutongerna intill Förbjudna Staden i Beijing. Till min förvåning låg ett urtjusigt par sandaletter där i, som fint placerade för min skull. Alldeles nya var dom, så jag tog med dom hem naturligtvis och tänkte att dom här kan komma till nytta i min studio. Det har dom inte gjort nu sedan 2016, så dom finns på Tradera istället. Storlek 36! Himla små :)