“Ta det inte personligt” sägs ofta i olika situationer och det tänker jag på. För i skrivande stund sitter jag i mitt kök med första koppen frukostkaffe och mumsar bondkakor som en riktig kämpe, medan solen strålade in genom fönstret. Ljuset och värmen lägger sig fint på hans lilla kropp kropp som fullkomligt spritter av nyfikenhet o förtjusning när vattnet skvätter av stekspaden åt alla håll. Själv kan jag nästan känna hur sommar fröknarna vill komma fram nu när solen bara ligger o myser på mig. Att solen gör oss sällskap här, tar jag otroligt personligt. Känner en slags tröst i bröstkorgen av att hen är här.
Tack solen. Jag behövde detta.
Animist som jag är, gillar tänka att jag har o göra med entiteter. Skogen är skogen, inte en samling träd. Solen en kreativ optimist som gärna lyfter upp en som ligger, men bränner den som latar sig för länge. “Upp med dig” sa hon, o du är röd som en kräfta. Månen en tillbakadragen realist som istället bara skiner ljus på det vi gärna inte tittar på. En fåordig typ som bara säger det som måste sägas.
Tillsammans är dom balans. Solen är här med oss varje dag o för att vi då o då ska ha samlat nog med överskottsenergi, att vi orkar ta itu med våran skuggsida.
Hur som helst, tack för ljuset. Det klär världen väldigt fint.