Föreställ dig att du är 4 år gammal och har andra barn på tomten som förväntar sig att du har svaret på den stora frågan “Vad gör vi nu?”. Lekrummet är färdigstökat, gungorna är gungade och alla klättervärda stenar besegrade. Vad hittar du på?
Att smyga in i den läskiga ladan.
Våran lada är en plats som är lite läskig även för en vuxen, men man litar på att om den stått tills idag så står den nog ett tag till.
Barnen får absolut inte gå in dit. Gör man det så får man skäll, vilket såklart bidrar till hur otroligt attraktivt det är när man måste öka spänningen på dagen. Perfekt när man behöver impa.
Nyligen kom jag på att vårat hus kommer kännas så mycket större om man tar ner kraven på hur mycket insidan skall husera. Nästan allt sånt som inte är känsligt för temperatur o fukt, kan få flytta in i den utrymmet på övervåningen som är i bäst skick. Det blåa rummet.
Det skall städas ut, slipas, såpas oväggar målas men sen är det ett lager. Kanske en studio i framtiden? Hittills har inte mycket hänt, men jag har vant mig vid att klättra upp o ner för en stege. Bara det är stort.
Pö om pö & huller om buller
Haver ju en tendens att göra det jobbigt för mig själv, helt med flit. Någon annan kan ju absolut tänka att man sopar först, tar in prylarna sen. Lite mer “ordning o reda, pengar på fredag”.
Men nä, då blir det ju aldrig av… Om sakerna istället redan står där, men otroligt dåligt och ovärdigt till, gärna mitt i vägen och så – då kommer det enorma skavet av att det är ofärdigt göra att behovet för att lösa det blir så starkt att jag bara måste. Det är en slags självmanipulering. Ett sätt att manövrera sitt uppskjutarbeteende. Finta sig själv.
Motivationen till jobbet växer fram naturligt som lustfylld eller manisk, beror helt på dagen, problemlösning, jämfört med att stillsamt o noga göra en plan i förväg dör ett projekt skall startas från noll. Att först ställa allt där, drar igång det. Man står redan mitt i banan då, så det är bara börja springa. Tillslut når man mål.
För människor med ADHD har man uppfunnit konceptet Body Double. Tydligen så enkelt som att, om man har en annan person i sin lägenhet som bara är där utan att egentligen göra nånting, så är man mer triggad till att röja upp. Tvätten, disken, dammet o stöket kan ackumulera hur länge som helst och man tänker inte på det, förrän man har en annan människa som behöver vistas i det. Då ser man sin tillvaro på ett annat sätt. Motivationen är större att göra det trevligt o fint för gästen, än för en själv. När man är själv så tänker man på annat. Utan en ADHD diagnos, så fungerar jag likadant. Har kommit på mig själv att t.om möblera vardagsrummet när svärföräldrar är på besök, samtidigt som vi dricker kaffe o pratar om nånting. Tvätta fönster vid 8 månaders hembesöket för min son. Då också mitt i kaffet. Det är aldrig förrän efteråt som tanken kryper på att man kanske borde bara suttit ner? I stunden är drivkraften att göra fint så stor, att jag jag bara börjar. Det blir som ett tvångsbeteende att fixa sånt som jag tänkt göra länge, men som prioriterats bort. Kan komma en lång parad av “jag ska bara” när jag har besök. Sen säger vi farväl och jag sätter mig ner. Klar för dagen.
Nämnde det här för att motivation är nyckeln. Utan motivation, gör vi inte saker. Vad som motiverar mig motiverar kanske inte dig, men vi båda vet hur känslan känns. Att något känns viktigt. Och om jag har alla mina ting trångt men fint inpackade på kattvinden, istället för mitt i vägen där uppe på ladans övervåning, så är jag inte motiverad att ta hand om ladans övervåning.
Det gäller att veta hur ens hjärna fungerar, sedan skapa situationer där ens egna beteendemönster kan dras fördel utav.
