Shysst häck!

Det är helt otroligt att detta 110 år gamla huset inte har en altan. Inte ens en liten. Inte en farstu heller. Hur är det möjligt?

Luckan vi drömmer om att göra ber från köksgolvet in i jordkällaren, är lättare att förstå att ingen tagit sig an. Sånt belönar kanske bara den som är lat nog att hen hellre struntar i sylten helt, än går ut hela “långa vägen” runt huset för att hämta en. Men en altan har ju vem som helst glädje av nästan året om. På över 100 år, har ingen prioriterat det… Fullkomligt galet om man frågar mig. En liten farstu skulle göra enorm skillnad för den lilla hallen, som är himla trång. Trappens om leder upp är precis där man tar av sig skor, så det känns om att man sprider gruset upp och iväg hela tiden. En farstu skulle liksom ge ordning och reda. Det blir en slags smuts sluss tänker jag :P

Dessa två små ideer är under planering än så länge. Ett steg i rätt riktning är ändå att få bort dessa vinbärsbuskar. Dom växer nämligen precis där, där altanen ska vara. Tydligen är September dessutom rätt tid på året för att flytta just vinbärsbuskar, så tajmingen är ju guld.

En dag, förhoppningsvis nästa år, i slutet av sommaren… Typ augusti.. Då kan jag ta en päroncider i kvällssol på en altan i en hammock… Tills dess kan vi heja på denna oändligt långa häck av vinbär överleva flytten :)

Vissa idéer är skit.

Gamla däck på en Brio Go

Min idé om att det endast är en estetisk grej att ha nya däck på vagnen, var fel. “Äh, gamla eller nya däck gör ingen skillnad” tänkte jag när vi köpte den gamla Brio vagnen i våras.

För ca 4 timmar sedan, så ändrade jag mig.

På våran ganska vilda tomt ligger det lite hundbajs här o där, tills J kommer med spaden. Det stör mig inte eftersom jag inte märker av nån slags “odör” så att säga.

Så jag tror jag tappat vettet när det stinker hundskit utanför dörren där jag står och preppar vagnen och en liten go bag. Ser inget nånstans, men det känns som att jag har det på mig. Stanken gick liksom inte undan att fly och den gick inte över.

Hittade strax hundbajs sådär fint inpressad i däckens små håligheter som blivit kvar efter sten.

Tog bort vad jag kunde med J’s trädgårds sax innan det var dags att åka. Men visst luktade det hundskit i bilen på vägen till affären… Och hem.

Kyrkogården är populär

På väg till Kyrkan, “där finns alltid vatten”

En röd ryggsäck bobbade runt längst kanten av åkern inne på stigen. Sedan bobbade ryggsäcken vidare ut på åkern, mot kunghögen. Först trodde vi det var någon historienörd som skulle upp på kungshögen för att få vara så nära som möjligt till den potentiella guldrustningen som sägs ligga där begraven. Istället tog sig figuren vidare. På håll är det ju imöjligt att se vem det är, så mina tankar målade upp en ung man i 20-25 års åldern.

Våra vägar korsades närmare Kyrkan och denna kvinna i 45 års åldern (typ?) berättade att hon är påväg till Enköping, men tar denna omväg för att vid Kyrkorna hittar man alltid vatten.

Wow. Det är lustigt hur jag sitter här och tänker, den okristna kvinna som jag är, att jag älskar Kyrkan. Kyrkogården är vart jag går när jag vill vara ute, men i fred. Rensar mina tankar och andas ut här. Att passera gravstenen där någon lilla Noel ligger begraven gör ont i mig varje gång. “Vår älskade Noel” står det på stenen formad som ett hjärta med en nallebjörn sittande på ena sidan upptil. Noel föddes och gick bort på samma dag.

Kyrkogården är en meditativ plats där det är svårt att fly realiteten av livet. Att vara ytlig, oroa sig över petitesser och “hon sa” /”han sa” situationer blir så meningslöst. Vi all dör nångång. Sen spelar ju inget nån roll längre. Så varför leva livet med en klump magen?

Det är vackert o fridfullt där bland alla blommor stigar, träd. Gruset knastrar fint när man går på det med vagnen. Samt träffar jag lustigt nog dom mest spännande människor där.

Ett roligt möte minns jag från när vi var hyfsat nyinflyttade. Kände oss inte hemma än i promenaderna utan dessa var mer som små undersökningar på området. Det började bli väldigt mörkt på väg hem och vi passerade just utanför portarna in till Kyrkogården, när två äldre karlar varav en hade käpp, kom gående. “Ska dom in på Kyrkogården?.. så här sent?… i mörkret?” tänkte jag när dom öppnade porten. “Ja, näe, men då går vi och lägger oss nu” sa han till oss. Hah. Som att dom skulle ner i graven igen, och bara hade varit ute på en benstäckare. Lustig gubbe. Fick känslan av att vi hade två karlar här som druckit lite sprit och var ute på en liten promenad. Dom verkade ha roligt :) Dem bjöd på lite semestervibes tröst höstmörkret.

På kyrkogården är man aldrig ensam

Ett möte förut var med en kvinna som var där o besökte sina föräldrar. Det tog bra tid innan jag förstod att oj, hon har alzheimer. Mitt hjärta brast för att vi hade pratat och haft jätte trevligt. Solen sken. Hennes man var där bak o städade någon grav. Allting var så “normalt”. Tills hon började upprepa sig. Som en repad CD kommer samma vers ut lika passionerat som förra gången. Ögonen lika känslofyllda.

“Jag minns det som igår… jag var 9 och min mamma kom in.. hon sa “pappa är död”

Sanna K “Butik” på Tradera

Det lilla verket jag valt att kalla Inbjudningskortet. För denne får mig att tänka på ballonger.

Från boken Big Magic av Elizabeth Gilbert tog jag med mig en lärdom till 100%. Applicerar denna på hur jag lever, hur och när jag pratar, vad och hur jag skapar. Även vad jag publicerar.

Nämligen, Försök inte hjälpa andra, utan hjälp dig själv.

Läs mer

Jag köpte ett gammalt syskrin.

Gammalt syskrin i trä med massa tillbehör.

Vad är det som gör gamla grejer så spännande att rota i? Kanske ha något och göra med att det känns som man gräver i tidslinjen. I det här fallet så kändes det lite som att jag köpte någon annans entusiasm och visdom på låda. Men också någon annans bagage. Alla dessa ting var med i en plan som inte blev av. Så det är med lite blandade känslor jag hanterare dom.

LÄS MER

Djur som bor i mitt badrum

Harkrank

“Harkrankar är farligare än myggor för att dom lägger ägg under huden på människor”

Detta övertygade min kära bror mig om när vi var typ 7. Trots att det var över 20 år sedan, så insåg inte jag förrän förra veckan att jag fortfarande är lika rädd för harkrankor som jag blev då. Inte förrän min man uppmärksammade hur jag reagerar lite väl starkt på ofarliga ting och komplikationerna med att stackars baby sitter i famnen på nån som far omkring i huset och släpper ut gälla skrin för att det flyger runt djur i luften.

“Jo jag vet, men jag kan inte rå för det!” försvarar jag mig. Harkrankor är ju så läskiga för att dom lägger ägg under huden på oss … männ….i..skor..” säger jag.

*Ifrågasättande förvirrad grimage* Det lät ju så himla korkat att säga det högt. INte ett dugg klokare än “Månen är gjord av ost”.

Mannen höjer ögonbrynen, ler. Men säger ingenting…

…”Fast… sååå… är de ju inte… inser jag… nu …” fortsätter jag lite skamset. Samsen för att jag samtidigt inser min ålder. Jag är 31.

“Näe, Sanna. Så är det inte” och så ler han igen.

Så denna får bo i badrummet och jag har döpt den till Jon. Efter min bror.

Ps. Naturligtvis får hen flytta ut men, hen verkar inte vara påväg nånstans.

Komedi på kyrkogården

Torstuna Kyrkas fina stenmur, Oktober 2019

Om man ska få någonting att fungera seriöst, så behöver man bete sig seriöst. Gäller det jobb så handlar det om att ta på skjortan även när man jobbar hemifrån. Ha byxor på sig under videokonferensen, trots att ingen märker någon skillnad. För min del, handlar det nu om att inte såsa runt i pyjamas i fyra timmar innan jag lite löst tänker att jag kanske ska börja ta lite bilder.

Upp, dricka vatten, göra mig ren, hälsa på universum med en solhälsning, göra mig påklädd, göra mig en kanna te, stilla meditation. Nånstans här ammar jag och leker med en bäbis, som typ nu somnar. Då kokar jag lite kaffe och går upp på kontoret. Skriver lite listor, kikar på vad som ska göras idag och startar lite mjukt. När lillan vaknar, tar vi en promenad.

Sen brunch, mera baby lek för att efter det börja arbetsdagen på riktigt. Det är en seg, men väldigt härligt start.

Idag är första dagen jag provar det här. So far, so good. Nu har dagen startat på riktigt och min första upp gift fick bli, skriv om min promenad. Den blev mer komisk än tänkt.

Tanken var ju att promenaden skulle skölja mig i en våg av seriositet. Ge mig all sorts vuxen kraft och can – do attitude! Det hela skulle ge mig en vibe av att jag är vuxen och igång. Strumpbyxor och kappan var på. Det var en viktig del av min start på dagen för känslan av att jag faktiskt jobbar. Det är inte alltid så lätt när ens kontor är på övervåningen och mest känns som ens lilla koja.

Inte för att man kanske brukar dra med sig en vagn med en sex månader gammal bäbis i på väg till kontoret, men sååå realistiskt behöver väl inte allting vara. Heja heja, här är vi ute och går! Kommer av oss lite i kraften när vi hamnar i en konversation med en granne. Det blir blåsigt och jävligt, men vi fortsätter ändå. Solen kommer fram, vinden vilar lite. Utanför kyrkomuren skall vi vända om, men lillan har verkligen blivit hungrig. Det var inte trött gnäll, utan ett tydligt jag -är-hungrig-gnäll. Så vi tar oss in på kyrkogården, som förövrigt är otroligt fridfull och hemskt trevlig. Kunde ha fler bänkar dock, om man får lägga in önskemål.

Parkerar vagnen under ett träd, plockar upp lilla tjejen och sätter mig på den gamla muren – längst in längst bort. Men det är ganska litet, så det känns så fel. Bänkarna var dock ännu närmare själva kyrkobyggnaden, så muren bestämde jag var mest rätt. Pustar ut nu för att allt är bra. Hon äter, vinden är behaglig och jag har sol i ansiktet. Att jag då o då slås av tanken att jag faktiskt har ett bröst ute i vädret bredvid en kyrka på en söndag vid 11 tiden får mig att undra ifall detta en gång i tiden skulle ha fått mig hängd, försökte jag vifta bort. Försvarande tänkte jag iaf att “Det är inte mitt fel att eran gud skapade mig såhär! Inte kvinnors fel att barnens matsäck också råkar vara himla spännande även för vuxna. Har ni problem med det här, får ni ta upp det med eran högsta chef. Detta är trots allt hans beslut. Jag bara gör vad jag behöver efter omständigheter han givit mig.” Inte för att jag tro på gud, men, om jag skulle behövt försvara mig mot en arg präst eller så… så skulle mitt försvarstal ha gått i något av den stilen.

Plötsligt drar vinden igång. Ordentligt. Lillan tittar upp i den stora trädkronan vi sitter under och ser ut att undra ifall grenarna kommer falla ner över oss. Allt är bra, ät du kära barn så går vi hem sen. Nu blåste snuttefilten ut ur vagnen. Den ligger snällt bredvid hjulen för nu, men om jag lärde mig något alls från den gången då en sittdyna flög ut från korgen under vagnen och ut över åkern – så vet jag nu att det går plötsligt jävligt fort, och så har den farit över 150 meter. Och den där snuttefilten tänker jag inte förlora.

Lika hastigt som försiktigt reser jag på mig från muren och tar ett steg mot vagnen. Helt felbelastat blev det på den ojämna torra jorden och min fot vreds i sidleds. Men jag såg ju ingenting för att i samma rörelse som jag ställt mig upp tog vinden tag i min kjol. Det plötsligt bara gjorde ont och jag kunde inte stå jämfota. Inte ens 100 meter från kyrkans ingång står jag och realiserar hur jag genast, genast, genast behöver få ner min kjol. I en halvpanikad, halvkontrolelrad rörelse slår jag det neråt vilket känns mycket som en brottnings match med en luftfylld plastpåse i en pool. När jag får syn på min fot igen förstår jag att jag trampat snett. Foten liggert lite skevt som i en grop, och jag rätar ut den till ljudet av lite leder som knakar. Det värker, men den är okej. Återupptar Operation rädda snuttefilt och rör mig mot vagnen igen och eftersom allting här går jävligt fort, så tappar lillan greppet om bröstet.

Situationen nu vart plötsligt väldigt mycket värre iom att därmed förvabdlades inte hon bara till en tickande bomb som snart exploderar i “vart tog min mat vägen??!!” tårar av frustration utan också faktumet att jag har ett bröst ute utanför en kyrka. Hur gick det här ens till? Vi hade ju så mysigt. Muren hade en perfekt sten, som gjord för att sittas på. Den behagliga vinden är numera lite av en helvetes vind som verkar dansa nån våldsam tango med min kappa vars lösa och långa tyg skulle vara praktiskt! Just nu känns det mer kaotiskt. “Vilken dum jävla jacka” muttrar lite grann..Elegans, hah. Ja, så länge det inte blåser (!!) ….. Jag borde haft den stääängd gråter jag lite. Hade den varit stängd så hade dessutom hela tutte-ute-i-vädret varit högst privat och därmed inget problem. Läxa lärd: Ha inte fladdrande plagg oknäppta när det blåser.

Kände mig verkligen, verkligen som en idiot. En sån där människa man bara står en bit bort ifrån och undrar över helt förbluffad, vad fan denne håller på med. På avstånd känns lösningar självklara, men i epicentret där vinden är överallt och man oroar sig över en upprörd präst, en fot, en bäbis och en snuttefilt samtidigt – så är det svårt att veta exakt vad man ska göra, hur man ska göra det. Allt gick så fort! Från en drömsk situation med solen i ansiktet till nån slags komisk förnedring. Snuttefilten som kan sticka iväg när som helst stressar mig lite för att det blåser mot kyrkan och jag har ingen lust att närma mig en meter längre än till vagnen. Hur viktig den snuttisen än är, så fick faktumet att jag har ett bröst ute på en söndag just här av alla platser prioriteras upp till situationens största och viktigaste problem. Operation fånga in snuttefilt fick bli sekundärt, men jag lyckades lösa bägge samtidigt genom en smart manöver; vända mig om. Varför gjorde jag inte bara det direkt? Såfort kjolen började leka runt, borde jag bara vänt mig om. Nu med ryggen mot kyrkan, nytt återfunnet självförtroende och inre styrka så backade jag ytterst graciöst till vagnen, squattade ner som ett proffs, sträck mig efter filten, lade baby i vagnen, packade in tutten och pustade ut.

Tack och lov var hon för förvirrad över vad i helvete jag höll på med att hon än inte börjat gråta för att nån brutit upp hennes brunchrast. I min utpustning däremot exploderade den tårbomben, men desarmerades snabbt av knastret under hjulen och trädkronornas bladorkester. Snart somnade hon.

Väl hemma blev det himla svårt att känna mig seriös, för att just nu kunde jag inte låta bli och undra ifall livet i slutändan ändå bara är en enda stor jävla fars? :)

Emerald, jag är här nu!

Instruktionsböcker är väl inte min favorit läsning, men denna specifikt gör mig lite glad.

10 år sen lämnade jag min nyinköpta knappt ens använd Husqvarna Viking Emerald 116 hos min bästis för att vi skulle flytta till Kina. “Tre månader typ” sa jag. Väl hemma efter 8 år, dröjde det ytterligare 1,5 innan jag faktiskt åkte o hämtade maskinen som sussar i hennes förråd.

Inget körkort, gör andra saker, fick låna en annan maskin ändå, corona… Ursäkterna är många :) Mammas Yamata har funkat bra att lära sig sy med. Hann ju aldrig riktigt bekanta mig med emerald innan vi skiljdes åt.

Instruktionsboken förövrigt, är himla spännande på riktigt. Entusiasmen bubblade i mig när jag läste i baksätet på väg hem. “Ooh, hastighetsreglage” och “ojoj, inbyggd överkastning”. Nemen Emerald, vilken maskin du är.

Hade önskat visa honom hur duktig jag är nu, som en slags respekt. I Kina har jag inte sytt en söm, men senaste veckorna har jag på mammas Yamata.

Av gamla jeans jag fått eller hittat bakom en container + ofärgat linne tyg jag köpt för länge sen sydde jag två hundbäddar. Det blev ett ytterst nödvändigt projekt för dom ville inte dela på en stor längre. Shira morrade så ofta på Jingjing dom inte ser vart hon går.

Nu är jag mitt i projektet att sy en Norah Dress yr Jenny Hellströms bok Sy! Urban Collection. Det blir det första plagget jag någonsin sytt. Har valt att göra det från ett gammalt bomulls överkast för att jag gillar grova tyger. När jag provar den nu blir jag snabbt varm, på gott och ont.

Nu när jag är lite uppvärmd bakom pressar foten, känner jag mig faktiskt lite mera redo att ta an den