Vart sitter husets själ?

Är ladan död?

Det där med att hus har en själ, måste ju ha o göra med att det är materialet i sig som lever. Summan av vad alla levande bitar blir tillsammans.

Ett trähus andas trots allt. Och rör sig. Det lever i rytm med årstiderna och lägger sig själv till rätta vartefter det behövs. Man hör hur det knakar ibland när hon sträcker på sig eller när hon skiftar sin tyngdpunkt. Att varje stock och planka samarbetar för att hålla helheten frisk och torr gör huset till sin helt egen entitet. Att beskriva det där samarbetet som “själen”, är väldigt romantiskt. Otroligt vackert sätt att beskriva den dynamiken på. Det känns ju ofta som att det finns en närvaro i gamla trähus, så folk inbillar sig spöken. Men det är ju bara huset i sig folk känner. Det är huset som är där och håller dig sällskap. Det är huset som låter. Pratar, om man vill.

Min uppfattning säger att, så länge det finns trä kvar, så finns det själ kvar. Det må vara uttorkat o jävligt, men det betyder bara att hon är himla utarmad. Naken. Hon fryser. Precis som moder jord, så vill hon inte ligga helt bar. Hon är döende.

Skulle man börja renovera denna gamla själ med dött material, så kväver man henne. Hon väcks inte till liv av plastfärg. Utan hon drunknar. Ruttnar.

Olja är bra för allt levande. Det stärker hud, som fjädrar som trä.