Man ska våga prova, sa en granne

Under vagnpromenaden mot kyrkan fick jag möte i byn av en annan granne som också var på vagnpromenad, samt hade otroligt tjusigt mörkröda stövlar på sig. “If you see something, say something” sägs det ju, så jag berömde dom och hon svarade “man måste våga”.

Ja, visst gör man! Man måste våga prova. Motsatsen är att hålla kvar i sitt nuvarande gamla jag med själv valda sanningar i stil med “det är inte jag” att tex måla naglarna eller ha vita sneakers. Det är inte jag, ÄN. Allting du är, är ju upp till den här exakta punkten som passera på 1 sekund. Skulle du få för dig nu att hoppa upp o ner eller skrika ut svordomar tvärsöver torget, så var du inte den som gjorde så – tills nu. Sedan kan du ju välja ifall du skall fortsätta med det eller inte.

Vissa idéer kommer inte funka, men det är en del av testandet. Hennes röda stövlar funkade skitbra, min rosa klänning gjorde inte. Det är inte ett problem, eftersom jag enkelt kan skicka klänningen vidare genom att återigen göra den tillgänglig på Tradera. Tillslut hamnar den framför någon annans ögon, som den gjord mig. Tyvärr i lite sämre skick, då jag är lite kladdig och smutsig och slarvig i hur jag lever. Vilket märks på prislappen.

Sidonot: Det är ju en vettig anledning till att kanske börja vara lite försiktigare, och separera tydligare i vardagen på sysslor – så att fina kläder hålls i fint skick. Må så vara, men äh. Det är inte så enkelt för den impulsive.

När plagget hamnade framför ögonen på mig på Tradera, tänkte jag att jag kanske borde introducera lite mer ljusa feminina plagg i garderoben. Denna Dry Lake klänning i storlek Large kändes som en bra start, iom att den är så rymlig och har ett midje band till.

Den här looken som jag vattnar den stackars squashen som kom ut på friland alldeles för tidigt, samt märgärtorna som knappt tittat upp än, med – är mitt försök at få den att fungera. Få detta blekrosa plagg att kännas som mig.

Fast, det går inte. Plagget och jag har helt olika vibbar. En omöjlig emulsion. Det blir liksom aldrig någon majonäs av oss två.

Den bruna kavajen

Måste varit runt 17 eller 18 år gammal när jag köpte denna kavajen, fullt övertygad om att den skulle bli mitt signum. “Sanna, hon i bruna kavajen” skulle det låta, men kavajen och jag bondade aldrig.

Istället gick livet vidare och i förbifarten även massvis av andra typer av jackor, men inga kavajer. Ingen kavaj kvinna helt enkelt, utan mer en parkas typ av brud.

Att sälja vidare saker som aldrig kommit till användning är en gest utav respekt till plagget i sig och ledet människor bakom det. Det finns många sett att se på det på men inget utöver “den kanske kommer till användning nångång i framtiden” försvarar sparandet utav allt. Till det svarar tänker jag att – Ja, kanske det. Men troligtvis inte.