Kjol i 100% linne, Olli, från Linen for life i Vaxholm. Fotograf och modell, Sanna K. 2021
Vaxholm och har en konstig relation. Den gulliga staden har varit som fastfrusen i tiden kring 2008 då man precis tagit studenten och var tokkär. Efter jobbet vid Salem Centrum hade en klok människa nog promenerat hem för att sova eftersom klockan ofta var runt 22.00, men det är inte så hjärnan funkar när man är 18 och förälskad. Istället hoppar man på SL’s natt trafik och åker 2.5 gäspiga timmar från till Vaxholm för att bli upplockad i mörkret av en söt pojke med båt. Reflekterade varje gång jag klev ner i den guppiga båten, att vattnet den tiden på dygnet såg ut som olja.
Nu däremot när vi två tillsammans med våran dotter, besökte Vaxholm under sommaren 2021, förändrades något. Hade svårt att tro mina ögon faktiskt, när jag såg orden Slow Fashion skrivna på ett fönster uppe vid torget. Ett uttryck som för mig är packat med framtidstro och fina idéer om respekt för material och att kvalitet handlar om hela processen mer än bara slutresultatet. Föreställer mig en vardag där vi skryter om hur fint vi lyckats lappa våra kläder o filtar. Vi bygger relationer till våra plagg som om dom är våra kära verktyg, likt en snickare som hellre har en pålitlig hammare än en ny.
Drömmer om en framtid där konversationer om dåtida slit o släng kulturen ger samma ursäktande grimaser som när vi idag tittar på dåliga frisyrer i gamla skolkataloger.
Det finns någonting magiskt i äldre trappor där stegen har nedskavda delar av alla fötter från förr. Få tänker nog att slitna handräcken behöver ersättas omedelbart. Slitna handtag på en gammal dörr håller historian av platsen i liv. Ger känsla av att man är på en speciell plats. Tecken på användning så som märken och skador på skor och kläder kanske borde också kunna ge karaktär och själ på samma sätt.
Krävs det att man vet historian bakom slitaget för att se magin i det? Är det omöjligt att en anonym väska är lika magisk, trots att den uppenbart varit så väsentlig för någon då axleremen t.om gett vika?
Axelremen gav vika för länge sen. Såldes utan rem för 100 kr på Tradera.
Att inte ha råd att med stil, är en helt annan sak än att inte ha stil visste jag redan då men hade ingen aning om hur nära lösningen fanns. Dom 600 kr som min klänning kostat, hade kunnat förse mig med en helt ny garderob om jag spenderat dom på Myrorna eller Statsmissionen! Varför hade ingen berättat detta för mig? Men det var på den tiden då jag och många andra inte ens tittade åt det hållet, eftersom second hand var synonymt med fattigt och smutsigt. Alltså ytterst pinsamt och super skämmigt bara man ens känner någon som handlar där.
År 2008 var det dags för studenten och den skulle tas i stil. Det var hög tid för stilrevansch på balen i 9an som jag mindes med ångest för att inget i vad jag hade på mig funkade ihop. Klänningen var för stor, hade varken foundation eller eyeliner så mitt smink såg klent ut och jag hade ingen vana i klackskor. Kände mig inte alls fin, Utan som en idiot med en alldeles för puffig tofs i håret.
Idag förstår jag att second hand lockar alla möjliga typer av shoppare. Ganska nördiga shoppare på jakt efter något specifikt handlar på Tradera eftersom man enkelt kan söka på både storlek och färg samt lägga bevakningar. Fysiska butiker besöks av många som förstår sig på kvalitet och vet vad ett plagg i olika material kan bli. Kanske något helt annat, eller bara en lite annan storlek. Det fina med second hand är inte bara priserna och chansen till få tag på något i lyxigt hög kvalitet för mindre peng än vad en ganska kortlivad variant hade kostat som ny i butik, utan det är utbudet. Jämförelsevis är variationen ganska tunn i jämförelse på vanliga butiker.
Skador liksom som ärr berättar nånting, för den som är lyssnar.
Eftersom mina fötter är olika stora, har den högra skon fått lite egen form. Tårna har pressat ut materialet till den mån dom kunnat för att få sig lite mera plats. Yttersta punkten där stortån legat finns ett tydligt jack i lädret. Ett tecken på hur jag brukade rastlöst studsa med tårna mot marken när jag rökte cigaretter eller väntade på bussen.
Foto Sanna K
Skorna kom aldrig fram igen efter den säsongen, utan fick ligga i sin ganska tjusiga mattsvarta låda i 10 år. Nästa gång vi möttes höll dom en stark lukt av källare och var två storlekar för små. Någon annan hade nog slängt dom i soporna omedelbart, men inte jag.
Den lilla pengen man kan få, är ett tack för att man tagit sig tiden. Inget man blir rik på.
För mig känns det skönt att sälja saker privat, för att varje transaktion betyder att någonting får leva vidare. Att lämna en kasse på en second hand betyder inte per automatik att den får ett längre liv, utan kan lika gärna bara vara ett stopp på vägen till återvinningscentralen. För varje såld pryl på Tradera däremot, så vet jag att någon sitter hemma o väntar på att få ge denne en chans. Sedan får det bära eller brista.
Hela arbetet som går in i att få någonting sålt kan lite romantiserat ses som en ceremoni där man tackar kläderna och saker för vad som varit, a la Kon Mari. Att få packa ihop det och sätta en fraktsedel på för att till sist lämna på posten, kan vara en jätte skön känsla av lättnad.
Om vi bygger relation till våra saker, så konsumerar vi mindre. Om vi tar hand om våra saker, så konsumerar vi också mindre. Länge leve allting som vi redan tagit fram, så att vi i framtiden kan ta fram lite mindre.
Jobbet som går in i att sälja av sin garderob görs inte för att bli rik, utan för att det är viktigt att vi slutar slänga saker.
