Äventyr – Sanna K

Dag 68. Bakgatan med Joakim

Vi behövde handla grönsaker och jag hade för ca två veckor sen upptäckt att de finns en marknad bakom biltvätten, bland annat för grönsaker. Idag när solen sken så tog vi ut för en jakt på lök och abourginer framförallt.

Dagens mest spektakulära

Den lilla tjejen i rosa på stora asfaltsparken där alla hänger när solen skiner. Hennes byxor var öppna bak i rumpan, de syntes inte när hon gick men när hon böjde sig så var rumpan ute i kylan. Som min mamma hade sagt – Akta så du inte får urinvägsinfektion! Men jag förmodar att den händiga öppningen är för toalettbesök ska gå smidigt. Så pass smidigt att du inte ens behöver en toalett.
Vaktelägg i mängder
Köttdisken utomhus, med lever och hjärta liggande i en skål. Grisfötter på bänken och kött som ligger i solen. Att se gubben bakom disken stå och raka grisfötter var spännande.
– Hur många fåglar kan man klämma in i en och samma bur? – För många!
Lilla pojken som lekte med grodorna de hade till försäljning. Han målade marken med lite grodvatten, trampade lite på dom, viftade lite och stoppade sen tillbaka dom i akvariet därifrån kunder väljer sin mat. Men glad var han ju.
Gubbarna vid hönsen som erbjöd oss att komma och dricka vatten med dom, men vi tackade nej.
Fick en bild på hönsmördarmaskinen jag berättade om tidigare.
Nyfikna barnen i gränden
En herre trodde vi var tyskar och började vifta väldigt nazistiskt med sin arm. Jag skakade på huvudet och sa – Ruidianren! Ruidianren! (Svenskar! Svenskar!)
Gubben med draken

Väl ute var det askallt och vinden gjorde inte situationen bättre, men jag behövde linjerade anteckningsblock för språkkursen så det fanns ingen återvändo. Hade ingen riktig aning om vart jag skulle hitta dessa förutom på konstdistriktet 798 de pratats så mycket om. Vi var förbi där en kort sväng i taxin när vi skulle till Nova vid västerländska nyår.

Jag tog mig ner och ut över den stora gatan bort mot samma ställe där jag lagade mina skor för en månad sen. Jag tog samma gata in där han gubben stått då, vilket han förvisso gjorde även nu. Istället för att vända vid honom så fortsatte jag in och hoppades på de bästa. Nånstans här ska också posten ligga, vi har en Fed Ex ganska nära men de är inte lika coolt.

Shoppa på bakgatan.

Jag möttes av massa små shoppar och nyfikna människor. Det här var en liten shoppinggata som drog mina tankar till frukten på Hötorget. På de torget inne i Stockholm City får man känslan av att alla säljare är en enda stor familj och att alla egentligen säljer för en och samma kassa. Extra pris är inte extra pris, och ingen har något ingen annan inte har. Dessa små shoppar hade i princip samma utbud som shoppen bredvid. Obligatoriskt för alla var skor och vantar, samt lite plastskålar och termosar. Sen hade någon gått Wild N Crazy och körde all out gamla mobiltelefoner, och en annan tant slängde ut verktyg på bordet när jag stod och tittade. Jag frågade mig själv om jag gav intrycket av att “Jag-kan-själv”, tackade för komplimangen, gick sen vidare.

Jag känner mig dum i dag som kom dit med mitt öppna men låsta sinne om att;
-Ja, de säljer säkert bra saker men inget jag behöver.

En tant stod på trappen utanför sin butik, ödmjukt nickade mot mig och gav mig en simpel handgest som välkomnade mig in i butiken. Jag log och skakade på huvudet, gick vidare för att jag uppfattade henne påträngande. Där kom jag på mig själv att göra helt fel för att hon var för det första absout inte påträngande. Där var det bara min inställning som skapade den situationen. “Om du letar efter fel, så kommer du att hitta dom” är väl ett citat som passar för att beskriva vad jag menar. Jag vände om efter ett par steg, log lite ursäktande och hittade exakt vad jag letade efter och massa där till! Hon följde inte ens med in och började visa grejer. En röd a5 till mig och en blå a5 till Joakim och båda för 6 kuai. Hit ska jag tillbaka när jag har räknat lite budget för månaden. Men nu hade jag bara ett mission och jag visar ansvar numera efter hela IKEA incidenten. Jag gick vidare på gatan för att solen ändå sken och av ren nyfikenhet. Hittade mera butiker och flera av dom sålde städgrejjer, vilket jag behöver. Det finns så mycket av alla här så jag kan vara bortskämd i exakt vilket typ och färg jag vill ha. Här säljer dom även täcken och kuddar och grejjer, men jag har ingen aning om varifrån grejjerna kommer eller hur pass hygienskt de är.

Jag kom och hem och diskuterade de med Joakim med inställningen att – Jag bryr mig verkligen inte. Jag stödjer hellre dom här med mina pengar än Carrefour Supermarket eller IKEA. Plus att jag har en tvättmaskin. Plus att de är roligare att handla här hos riktiga människor än IKEA eller ett köpcentrum a la Ica Maxi. Han sa “Ok”.

Gatan tog slut men jag möttes av en tvärgata, som jag tog vänster i och första höger in i en gränd. Promenerade den till sitt slut och där chillade två katter i solen. Den mörka såg ut att inte ha några pupiller när han öppnade ögonen, så jag tror lite att han var blind. Här spenderade jag en hel del tid för att jag var tvungen att operera kameran. Hörde fotsteg komma närmare och närmare från en ensam person, så lite nervös blev jag men jag fortsatte med mitt. Vad hade Joakim gjort nu? frågade jag mig själv och fick svaret – Agerat självsäkert. Så det gjorde jag och de gick asbra! Jag fortsatte fota precis som om jag inte skulle ha märkt något, men när en gubbe dök upp bakom hörnet ett fåtal meter bort mötte jag hans ögonkontakt och ropade “Nihao!” med ett leende. Han skrattade och ropade Nihao! tillbaka, sen gick han sin väg.

Att le räcker oftast.

Sen kollade jag tvärgatans högra sida och där hittade jag en fantastisk grönsaksmarknad! Stora vita påsar på marken och en hel del folk. Kålrot är svenskt men jag är helt säker på att jag såg en påse med gigantiska kålrötter, lika imponerande som våra var från i somras.

Nu tappade jag känseln i mina långfingrar av kylan, dags att knata hem. Men ett par bilder till för Matildas skull, eftersom att hon påpekade de galna övergångsställena vi skulle erfara. Yes! Kolla alla dessa körfält. För det här övergångsstället kan man ju behöva en termos och fika med sig, ta en liten paus vid stolpen.

Äventyret pt. 2 Nanluoguxiang

Nu hände grejer!

Nu förstod jag varför det var en rolig gata, den var helt fantastisk!
Gatan var kanske tre meter bred, på var sida fanns byggnder som alla såg lite olika ut och de flesta ganska låga. Det fanns träd med jämna mellanrum och du kunde köpa de mesta. Porslin, kläder, såna fluffiga så tunnlar du värmer händerna med i Södra Kina, lite churros, skorpioner på pinne, lite doftljus och rökelser. Ett banandoftande ljus hittade jag, men den hade kostat mig 80yuean. Du kunde även köpa grillade kycklingar, vilket låter som en helt vanlig företeelse. Men dessa låg grannar med silkesmaskar och kycklingarna var så små och nykläckta, grillade hela med huvud och allt. De fanns också dom som vuxit till sig lite grann, ca 4vå veckor om jag kan mina kycklingar rätt. Ungefär i den storleken som min lilla Alice var, innan räven plockade henne och resten av de vackra gänget.

Jag fick lite kompisar! Mitt nya crew hette Doris och Sia. Sia hade hittat på sitt engelska namn och stavade de Siya. De är inte riktigt engelskt, men sure.. It works! och superglad blev hon när jag berättade att Sia är ett svenskt glassmärke. Dom jublade! Dom var 19 och 20, glada för att få hänga på men ville inte smaka mina churros. Kinesisk grej? Eller ville dom bara inte ha churros?

Plastered T-shirts 8

Vad är grejjen med 8an överallt funderade jag på och fick reda på genom Joakim sen att 8 betyder tur. De hängde på hela vägen till Plastered t-shirts, vilket var bra för att jag kunde fråga dom om alla trycken. Man får inte riktigt fota i butikerna här, så de blev inga bilder innifrån.
Svante har tidigare berättat att snubben bakom den här t-shirt shoppen är lite galen, otroligt energisk, har gjort en hel del galna saker, har ADHD och är askön. Svante menar på att hans ADHD påverkat honom och i princip gjort trycken som dom är.

Jag blev nyfiken och hoppas få träffa honom nångång. Jag undrar hur hans jobbplats ser ut och hur han arbetrar. Hur lång tid tar de för honom att färdigställe ett tryck? Hur arbetar man för att trycka t-shirts? Eftersom jag vill lära mig samma sak, så känner jag att här är en snubbe som kan sina grejjer. Visa mig!
Jag köpte två tryck till mig själv och ett till Joakim. Men jag har fortfarande ett kvar i butiken jag så hemskt gärna vill ha. ”Serve the queen” hette den, i guld på svart t-shirt. Lite ‘måste ha’ över den. Designer sålde sig själv jävligt bra genom att trycka upp lite ”Kvinnor kan!” t-shirts, samt så gillade han termosar.. Jag fick känslan av att han drar ut stolen för sina damer på middag, så jag är redan stort Plastered 8 fan.
138 RMB styck och så fick jag välja ett vykort.

Joakims tryck skapade uppståndelse i butiken. Jag hittade en t-shirt i en snygg färg, men lite skönt tryck på, i rätt storlek för Joakim och visade för Sia och Doris. – Vad betyder det här? Då allt jag såg var en cykel, 1988 och röda kinesiska tecken. Dom började gapskratta.. Cykeln var egentligen de kinesiska tecknena för tax business, men manipulerade till att se ut som en cykel. 1988 tog man bort skatten för att få cykla/ha cykel i Beijing. Tax business, och noon skrivs likadant, men uttalas olika. Så texten var nån form av ”play of words”.. Jag vet fortfarande inte riktigt, trots att de var minst 7 personer som försökte förklara det här för mig. Mina två tjejer, de två damerna i kassan, två amerikaner som var inne i butiken, samt en annan kines som tjejerna först bad om hjälp. Alla verkade gilla trycket, så den var given till Joakim.

NLGX Design Store

Bästa grejjerna här var två ryggsäckar av två anledningar.

1. Förtjust i svart skinn och läder.
2. Storleken har betydelse när det kommer till väskor, och dessa kunde jag släpa massor i!

Den ena var skitstor, sjukt rejäl och asdyr! Men oj så mycket grejjer jag kan släpa i en sån! Herrmodell såklart. En annan var en klassisk easttpack modell, fast i nåt plastig låstasläder, för 350RMb. Även i den kan jag släpa grejjer, inte helt fel. Sen var det mycket tryck på allt annat men dessa var stilrena. Trycken var inget speciellt och jag saknade stilrena t-shirts helt utan tryck. Men det här var en trendig butik, precis som Plastered. Troligen mer för Svante, än för mig. Men jag måste ge dom att dom var skickliga väskor. Nu vinkade jag också av tjejerna och fortsatte min äventyr själv.

Förbi public toilet i Nanluoguxiang

Jag borde svängt höger, inte vänster. Då jag hamnade inne på herrarnas men upptäckte de för sent.
Att höra en fullvuxen kinesisk man frusta och prutta inne på en squatting toilet, kommer nog haunta mig ett tag framöver. Kinesisk, svensk, norsk, finsk, syrian eller avsaknad etnicitet så kommer de ljudet följa mig en lång väg fram genom det här massiva landet. Varje gång jag ser skylten ”squatting toilet” så kommer han vara med mig. Framförallt inne på Nanluoguxiangs publika toalett.
Jag tog mig snabbt därifrån med ett högt nynnande för att döva allt ljud. Tvärsade ingången och kom in på damernas, som genast gav harmoni och lyxkänsla. I jämförelse.. Det stank inte, de bara luktade. Denna var inte lika städad och fin som den i CBD, eftersom den hade stor spegel och hyfsat rena golv. Den här spegeln var lite mer av ett skämt och hängde snett.

Såg lite coola barer, men jag var så trött och hungrig nu att jag ville bara ta mig hem.
Men jag smet in på en liten butik och plockade upp lite torkad frukt i färgglada påsar. En till mig, en till Svante och en till Joakim. Eftersom jag inte visste vad de innehöll, så pekade jag på olika frukter i en av kartongerna som var vacumförpackad i genomskinlig plast, och så plockade hon fram dom i små gulliga knyten.

Ok, hemåt!

Gatans slut skulle vara tydligt sa Svante och de var det. Men en taxi var omöjlig att få tag på. Troligtvis så är det inte värt resan eftersom ingen troligtvis vill åka tillbaka. Efter att ett par taxis bara viftat bort mig utan ögonkontakt när de fått se min P1 lapp så blev jag arg. ”WHY THE FUCK NOT?!” gormade jag efter en taxi som bara åkte, det här fick några tonåringar bakom mig att skratta. Tidigare hade jag gormat åt dom för att de stressade som fan med sin jäkla moppetuta när jag försökte kommunicera med den här taxichauffören. ”You’re gonna have to wait!”. Så de förstod väl nu att jag helt enkelt bara var en sån som gormade åt folk. Och ärligt talat, i det här landet har de hjälpt mig för att här vill de tjäna pengar på västerlänningar som inte kan saker och ting, och ingen visar respektfullt tålamod i trafiken.

Typ nu upptäckte jag också att jag förlorat mitt bankomatkort, så jag var glad att jag hade kontanter kvar. Jag ringde Joakim, min energi var låg så jag småpanikade lite men bara ett par sekunder. – Oroa dig inte älskling, vi går ner till bankomaten och kollar lite..
Mest jobbigt för att man känner sig så jäkla korkad när man förlorar sitt kort första veckan. Men de är inga problem, bara dra på regionsspärr och flytta alla pengarna till Jockes kort.

Ingen taxi plockade upp mig. Rikshaw-papporna (jag förmodar att dom alla är pappor..)
Rikshaw är btw en cykel med ett slott på. En av dessa kom fram, tittade på mitt P1 kort och han gjorde de tydligt för mig att – Glöm taxin.
Han ville köra mig till tunnelbanan, för att därifrån kunde jag ta mig till en station som är nära min adress. Han ringade in tre tecken på visitkortet jag sträckt fram, så jag förmodade att det här skulle funka. Vi kom överens om 30yuen, vilket är alltså 9 mer än vad en taxi hela vägen hem hade kostat men, ja ja. Bara ta mig härifrån.

Jag hoppade in i de röda sammetsslottet, blev cyklad genom trafikkaos och var så jäkla rädd att jag nästan kissade på mig. Samtidigt som jag med förtjusning stack ut huvudet ur de lilla cykeltältet då och då. Allt jag såg var shitloads av bilar som kom emot oss och människor som tyckte att vi var i vägen. Så jag gömde mig mest, de kändes bäst. Blir vi påkörda så vill jag inte se bilen komma. Men samtidigt så kände jag mig trygg, med tanke på att jag är ju bara rädd för att jag är ovan. Den här gubben måste cyklat dom här gatorna i många år, så jag behöver inte oroa mig. Men nu kom jag på att, jag kanske vill byta storlek på min Plastered 8 thirst med termosen på. Ska jag eller ska jag inte?… Ska jag, eller ska jag inte? När kommer jag tillbaka hit igen? Hur länge har jag bytesrätt? Hon sa att jag fick byta, men jag vet inte ifall det är liksom imorgon eller aldrig?…

– STOP! Go back! Go back!

Hade ett helvete framför mig i att få honom att förstå vad de är jag vill, men tillsut så. Han vände efter att jag gestikulerat lite.
– Yes! Back! I forgot something! Go back!

Han cyklade mig tillbaka, stannade vid en busshållsplats och jag forsatte upprepa mig. Han cyklade på, stannade igen. Jag upprepade mig. Det förvirrade ansiktsuttrycket är svårt att förklara men, det var en helt perfekt charad för förvirring. Vi kom fram till platsen vi startade från, jag sträckte fram 20RMB, tackade ”xie xie”, log och sprang in på den stora gatan igen. Men efter ca 150 meter tyckte jag att, nånting inte stämde. Det här kändes så ödsligt, även för att vara stängt. Men har allt verkligen redan stängt och tömts på 30 minuter?
Stämmer det här? Nej, det gjorde de inte. Skyndade mig hela vägen tillbaka och bort, stressad som attan eftersom jag var kall och inte visste hur länge de är öppet. Tack och lov var butiken öppen och tom, så allt gick snabbt och smärtfritt. Jag tackade, tog mig tillbaka till samma hörn och nu började samma visa om igen.

– Taxi!
Jag behövde en taxi. Kliver inte på en livsfarlig rikshaw igen.

Jag fick inte tag i en taxi nu heller, men dock en polis försökte få mig att förstå att jag skulle åka med buss 115. Så han tecknade mig en buss på Sebbes P1 visitkort jag visat honom. Sen gestikulerade han att jag skulle gå igenom gatan jag kom ifrån hela vägen bort, till en väg. Fortsätta längst den vägen långt åt helvete till vänster efter de. Där hittar jag buss 115. Såhär tolkade jag iaf hans gester, tackade och började promenera. Iskallt, hungrig och lite osäker på mina steg tog jag mig framåt. Kom till en busshållsplats som saknade mina nummer och gick vidare. Efter ca 1.2 km kom jag rätt, lyckades inte riktigt tyda busstabellen men bussen kom såfort jag vände mig om. Nu var de svårt att klura ut hur det funkar med betalning.
Chauffören tyckte inte om att jag bara gick in och satte mig, ett leende räckte inte. Inte heller förvirringen i mina ögon. Jag fick ganska snabbt syn på lilla lappen som sa “Only 1 yueans”, så jag drog upp en sedel och petade ner i den lilla boxen. Nu var han nöjd.

Jag gick ganska långt bak och satte mig, försökte vara lite ifred. Fortfarande lite nervöst att vara den enda blonda var man än går. Det känns som att jag har vita byxor på mig i UV belysning. Det var ingen som störde mig, förutom ett slisk som satt och rullade en brun/vit sten i handen. Han satt först längst fram och kom sen och satte sig på sätet framför mig, lite snett så att han kunde smygtitta lite bakåt hela tiden. Jag satt och försökte rätta till min halsduk och han seriöst duckade för att titta igenom de lilla hålet vid nacken på hans ryggstöd. Inte diskret eller nånting.. Trodde han att jag skulle vara naken där under? Vad trodde han att han skulle få se? Jag höjde volymen i mina hörlurar och försökte stirra ut honom men lyckades inte, då de inte var i mina ögon han var intresserad av att titta på. Vanligtvis brukar idioter som honom ta hinten, men inte den här som helt ignorerade att jag var en person.

Jag såg en SOHO skylt och klev av bussen. Fullt medveten om att det finns 12 olika SOHO byggnader, och att de är ganska härligt utspridda men jag började promenera. Kände inte igen mig ett dugg..

Hittade en Epsrit butik! Yeey! Gick dock inte in för jag ville hem. Gick och gick längst bilvägen, efter bussen och började känna på mig att jag borde in mot höger. Såg sen en byggnad jag kände igen loggan på, vilket var helt fantastiskt! För att jag minns att jag mumlade loggan för mig själv i taxin på vägen in. Jag blev lite säker på vart jag skulle nu men blev precis haffad av Rikshaw. Jag hoppade in.

Visade upp mitt P1 kort igen och han körde mig mot höger vilket gjorde mig stolt över mig själv. Han stannade vid en annan logga jag kände igen, Too Too. Den hade jag använt för att fortsätta rakt fram. Han frågade runt lite och fortsatte sen rakt fram. Sammanlagda tiden i rikshaw nummer 2 var 15 minuter. Kostade mig 30rmb men han bad snällt på kinesiska om att få behålla min femtiolapp istället för att ge mig växel. Jag skrattade först, vilket bara gjorde honom ännu “gulligare”. Tillslut blev jag arg och skrek på honom på engelska att han sa 30 och att jag ska ha min 20! Det drog ouppskattad uppmärksamhet till sig, så jag fick min växel.

Nu var det bara hissen upp till Joakim på kontoret. Äntligen på plats. Jag lämnade en med en liten tjusig lapp på Svantes skrivbord, tillsammans med han fruktgodis från den roliga gatan han tipsat om. De låg kvar dagen därpå så de blev väl ingen hit.

Äventyret pt. 1. Zhangzizhonglu

Svante hade ringat in en del coola grejjer i en tidning som han också hävdade att Joakim aldrig skulle ha tid att kolla upp, men att jag däremot verkligen borde. Bland annat två butiker som låg på samma gata, dessa var en t-shirt shop och en annan klädbutik. Plastered t-shirts 8 och NLGX (lite fökortning på gatans namn..) Design Store. Skiträdd var jag såklart, men blev kallad för ”äventyrs plutt” av Joakim + att jag hade mina äventyrsstövlar på mig. Det var bara att åka!

Förbi public toilet i Central Business District

Dessa toaletter hade riktiga säten, hölls rena och kändes inte lika lyhörda då städtanten gick fram och tillbaka utanför och gormade i telefon. Tog mitt sista porträtt ifall jag aldrig syns i liv igen, men kameran hittas. Som hon svenska fotografen nångång på 1900 talet.. Vad hon nu hette.

Jag fick en taxi ganska snabbt, visade upp tidningen och pekade på den inringade gatan. Han nickade och jag klev in. Jag tog på mitt bälte och upptäkte att även han hade ett på sig, helt fantastiskt. Tillslut vid ett rödljus så petade jag lite lätt på bältet som gick över honom, log och visade tummen upp. De bör ju vara de officiella tecknet för ”I Like”, med en ganska bra push från facebook dessutom. Men, kanske inte ska anta att en gubbe i Kina har så jäkla koll på ansiktsboken.

Jag tog massa taxifoton, precis om jag gjorde påvägen till vårat boende från flygplatsen första dagen. Jag satt och fnittrade för mig själv såklart, eftersom jag knappt kunde förstå vad jag höll på med Jag var i ett helt nytt land, påväg mot en helt ny plats som jag inte har nån aning om hur de kommer att se ut och vara, där jag knappt kan räkna med att nån kommer förstå vad jag säger. Ensam. Helt Fongkwa, som möjligtvis betyder crazy.

Väl framme.

21 yuen skulle han ha för en ca 20 minuters resa, 25 fick han, jag klev av och solen sken. Vi hade åkt taxin längst en väldigt lång gata, vilket var vad jag var påväg till. ”En rolig gata”. Den här gatan såg ju skitspännande ut, så jag tog förgivet att det var den. Då Svante också antecknat att taxin ska köra mig längst bort, så jag kan gå igenom den och enkelt ta mig hem så förmodade jag att jag bara skulle promenera längst samma gata som vi kom på. Fast, tillbaka..
Det gjorde jag ett par hundra meter, kollade lite små butiker. Mycket skor, men inget jag skulle ha på mig. Krimskrams och gulligheter.

Gick in i en butik där de hade lite shyssta stickade grejjer hängande innanför. Och där inne satt en man och en kvinna, de såg väldigt trendiga ut i jämförelse med andra jag sett på gatan här. Jag tittade runt på de tjusiga plaggen och märkte att kvinnan komemr upp bakom mig, påpekar mina ben. Visar med gester att dom är så smala och måste bli bredare. ”Här också?! Måste alla vara på mig?” tänkte jag men jag log och svarade – Im sorry, Im sorry. I was born this way, Im so sorry..
Gubben härmade mig och skrattade, de gjorde hon med. Dom fortsatte prata om mig tror jag då de fortfarande följde mina steg. – You should be nice! Sa jag till henne och hötte med ett långfinger. Han härmade mig igen med lite knackig engelska och skrattade..
Jag gick och tackade, Xie xie.

Jag tog in höger när ajg såg en liten port som gick mot en liten bakgata. Hoppades på att kunna få lite shyssta bilder, och bannemig det gjorde jag. Hittade ett bostadsområde, och lite senare ett till.

Fortsatte promenera längst gatan, men efter en stund blev jag lite nervös och skickade Svante ett sms ”Kan jag räkna med tydliga skyltar utanför butikerna?” – Det finns gatuskyltar.. – Great.
Det var fortfarande trevligt väder så jag gnällde inte, doc så vart jag rädd för att jag inte kommer hitta dit. Och jag började tvivla på hans omdömme, för den här gatan var väldigt stökig och butikerna hade inget speciellt att erbjuda. De bara var väldigt många, men sålde typ lite samma i varje. Tillslut frågade jag två tjejer som kom emot mig, 17 år ish.
– Exuse me, english? – Yes, a little..
Jag visade upp tidningen igen och jag fick nu reda på att jag har gått åt fel håll, gatan jag var på hette Zhangzizhonglu. Jag var heeeelt fel ute. De ville följa med, så vi gick tillbaka hela vägen, plus en ganska bra sträcka till, in till höger på en väg som var temporär då den riktiga porten till Nanluogoxiang var avstängd.

Taxifoto1. Inte ens ett tråkigt stängsel för elskåp, kan de göra simpelt. Allt ska vara deosgnat och tjusigt..

Taxifoto. Nu var det bara att hålla i sig och hoppas på de bästa, om ca 20 minuter är jag på plats.

Dag 7. Klacka om skor

Igår frågade jag tjejen som jobbar på vårat frukostställe, om hon vet var jag kan laga mina skor. Jag tog upp och visade den trasiga klacken, som jag snubblat loss på vägen till Svantes lägenhet under julaftonskvällen. Jag klarade mig, men skon tog en smäll. Hon sa att hon inte visste, bad om ursäkt för de men kom tillbaka efter ett par minuter och ritade upp en karta åt mig. Hon hade frågat en av kunderna.

Stället låg ganska nära, men en mångfilig bilväg separerade det här området från World Finance Center och resten av lyxen. Det här stället kändes mer som riktiga Kina och dit tog jag mig ensam, för att Joakim jobbade. Första äventyret!
Eftersom jag höll kartan åt fel håll så tog de längre tid än de hade behövt och påvägen dit plockade jag upp efter ett par kineser som kastade skräp på gatan.

Jag visste så mycket som att jag letade efter ett biltvättsställe i närheten av WFC och att bredvid där finns en gata. På hörnet av den gatan, finns ett ställe som lagar skor.
Jag hittade biltvätten tillslut, jag förstod vilken gata hon menade men på de hörnet fanns inget skomakeri. Bara ett stängsel som skiljde den gatan till en helt annan yta, men där fanns en byggnad. Så jag promenerade upp dit, ut kom en dam och jag lyfte upp en sko. Hon sa nåt på kinesiska och viftade med armen som att jag skulle gå tillbaka mot vänster, så jag log och gjorde som hon sa. Men nu kom jag ju bara tillbaka till biltvätten. Däremellan fanns liksom ingenting förutom försäljare och någon som fixade nycklar vid ett litet bord.

Hon förstod alltså vad jag letade efter och gav mig direktiv, men de fanns ju inget ställe! Skulle jag fortsätta längst bilvägen? Jag stod där alldeles förvirrad, mellan biltvätten och henne. Snart märkte jag att de hade börjat samlas lite folk framför mig vid biltvätten som nyfiket tittade på. Jag började skratta åt hela situationen och de flesta log tillbaka, och då ropades nånting bakom mig. Jag vände mig om i hopp om att det var till mig, och där stod damen igen tillsammans med en karl och vinkade in mig. Jag log och gick fram, plockade upp mina skor och lirkade upp lappen jag fått med mig från Samantha (hennes engelska namn, men hon hette egentligen nåt i stil med Xiyan). En annan tant sällskapade där också, troligtvis kände hon skomakaren och hon blev så glad när jag hade en kinesisk lapp med mig. På lappen stod de något i stil med att “Båda klackarna behöver bytas, snälla var snabb. Hur mycket kostar de?. Jag fick tillbaka lappen och följde efter då de började gå bortåt. Men inte mer än två meter för att sätta sig ner vid sitt lilla bord utomhus och börja knacka mina skor. De sköt fram en pall till mig, jag satte mig ner. Efter max fem minuter var han klar och jag hade sett hela processen och alla de coola verktygen han använde. Nu märkte jag också att han som fixade nycklar, hade en hög med skor bredvid sig också.

Han tog 6RMB, vilket är ca 7 kr. Fick klackarna i gummi, fastspikade med tre spikar. De kommer inte hålla länge, men de gör klackar i Sverige heller bara för att de använder hårdplast, värsta maskinerna och tar 80-100 kr. Det här är så mycket smartare. Toknöjd!

Sen gick jag förbi Jockes kontor och lämnade av hans bankpapper, men han var inte där så han fick en lapp..

Tag: Äventyr