Mats, Ove och Bockarna Bruse

Mats till vänster, Ove till höger. Foto Sanna K

Det skulle bjudas på en unik kuliss och två begåvade musiker med en förkärlek till rock, som delar en nytolkning av en gammal saga. Uttrycket “Rockpoesi” stod med i beskrivningen om vad denna barnföreställning skulle innebära, men Mats rätade mig i efterhand och sade att det är “Mer jazz och folkmusik”. Hur som, så var föreställningen fantastisk!

Ju mer jag som småbarnsförälder börjat ta del av vad som levereras till barn, har jag börjat uppleva att ofta när vuxna skall göra någonting för barn, så försvinner mystik och spänning i utbyte mot att det skall vara enkelt att förstå. Det händer också ofta att en bra story bytts ut mot att det händer nya saker hela tiden. Ett förvirrande kaos av ljus och färg i konstant rörelse med pipiga rörster. Vem som helst blir ju utmattad av sånt.

Det är trots allt en enorm skillnad på att hålla barns uppmärksamhet med rörliga ting och att leda dom nyfiket genom en story. Helt olika skills krävs av skaparna. Helt olika delar av hjärnan aktiveras av barnen. Känslan som infinner sig i barnen i efterhand när allt är slut är också olika.

Nyfikna småttingar från början till slut

Mats och Ove från Skottes Musikteater berättar sagan om Bockarna Bruse med en förmåga att transportera. Vill erkänna att man som vuxen till och med känner sig lite förflyttad en stund. Visst är det en saga där inte allting är som i våran värld, men det finns en solklar utgångspunkt som barnen är med på. Betande djur.

Nyfikenhet är bara början av vad alla barnen i publiken upplevde när teatern drog igång. Det var musik, sång och roliga röster på små leksaker.

Sen är det vackert bara i sig, hela grejen, att man gör såhär för barn. Vuxna är ju ofta så upptagna med sina vuxensaker att barnens möjligheter till stora tankar, kreativt tänkande och nyfikenhet stimuleras oftare av förskolepedagoger, spel och film än en själv.

Foto Sanna K

Den här föreställningen är skapad och levererad med enkla medel, men är så komplett. Det saknas ingenting. Det är omsorgen i planerandet som gör det. Föreställningen ger barnen en stund för stora tankar och visuella intryck som kräver koncentration. Min snart 3 åriga flicka och min 33 åriga man fröjdades bägge av musikaliska skickligheten och snygga rekvisitan som visades upp. Visst tänkte dom säkert helt olika tankar, men definitivt blev dom inspirerade både två. Sagan gör gott för både stora och små. Man lämnas inspirerad och imponerad.

Föreställningen Bockarna Bruse är skapad med enorm respekt för barnen. Det märks genom att inget görs halvdant med synligt tankesätt om att “äh, det är ju bara barn – dom fattar inte ändå”. Istället är det noggrant och snyggt med bra timing. Bakgrunden tjusig, trollet rena hantverket och musiken är stämningsfull. Samtidigt är rösterna roliga och tempot varierande.

Jo, det händer en själv också. Inte bara andra.

“Efter att man fått barn förändras allt”, “Man har inte tid längre att göra nya kompisar efter att man fått barn”, “Efter att man fått barn så är ett äktenskap mindre romantiskt”…. Saker i den här stilen har sagts lika ofta som “Dem växer upp så fort”.

Det är lustigt hur jag precis som många andra har tänkt runt det, precis som runt stora läskiga sjukdomar som cancer, att “Det händer inte mig”.

Sedan jag var 12 har jag haft egen hund. Handen på hjärtat, nej jag har aldrig har jag varit världens bästa hundägare. Inga priser skulle tilldelas mig, men jag har alltid älskar mina hundar. Även mina marsvin och kaniner. Men jag är tankspridd, sämst på rutiner och tänker lätt, framförallt som tonåring att, “jag tar det där sen”. Något jag förövrigt genom att erkänna för mig själv i 27års ålder blivit mycket bättre på nu när jag är 30. Till den grad att en maskin som tvättats färdigt hängs upp inom ett par timmar och jag diskar varje morgon. Tvätt kunde få ligga till nästa dag för att jag sen kör maskinen igen, eftersom det luktar tråkigt.

Det jag vill förmedla här är att, handen på hjärtat, jag har inte tid för hund idag. Efter att jag fått barn, har livet förändrats. Min hjärna går på hela andra spår.

Jag vill tjäna pengar, jag vill vara en fru, jag vill ta hand om mitt hem och jag vill vara mamma. En hundägare har jag med ålder förstått kräver mycket mer av mig än vad jag gett. Klorna var tionde dag, bad en gång i månaden, hålla ner pälsen och ren uppmärksamhet. Första hunden fick mycket kärlek, men inte så mycket av allt det där andra.

Idag ser jag på relationen till första hunden, Otto, lite som kungens releation till den vackra svanen i en kinesisk saga. Kort gick sagan ut på att Kungen tyckte hemskt mycket om svanen och bjöd in den att bo på slottet. Kungen skämde bort svanen med mat och vin. Svanen dog inom ett par dagar. Kungen var förvirrad eftersom han gett svanen all lyx som fanns att erbjuda. Men vad kungen inte hade insett förrän det var för sent, var att lyxen var endast lyx ur hans eget perspektiv.

Idag kan jag släppa ut hundarna genom dörren för att kissa och bajsa. Visst går dte jätte bra och super smidigt. Men dom får glädje av att få ha på selen och ge sig ut i skogen. Det ger dem dopaminer. Regelbundna naturliga dopamin kickar är livskvalitet.

Så det är med lite sorg jag inser att jag just nu i mitt liv, egentligen inte vill ha hund. Känns helt knäppt att inse att något som givit en så mycket lycka, plötsligt känns mer som en belastning. All uppmärksamhet som jag så naturligt gav dem har blivit en box på att göra listan. “Klappa hunden”. Att min relation till dem skulle förändras av att få en bäbis, var jag inte beredd på.

I Kina är det en grej att när du blir gravid, så gör du dig av med hundarna. Mer frö barnets trygghet då den generella uppfattningen om hundar är att dem är opålitliga och våldsamma. Ute på promenad med våran lilla fullkomligt harmlösa Pekines fick ändå mammor och ayi’s att varna sina barn att inte gå för nära. “Akta hundar äter barn”. Eller att vi ska in i hissen och när dörrarna öppnas så får nån stackars tonårs tjej syn på henne där innifrån och skriker till som om nån viftat en stor spindel i hennes fejs. Att göra sig av med hundarna för att jag blev gravid var en absurd tanke. Men att få allting att fungera nu när babyn är här, utan att det känns som att man tar från deras livskvalitet – känns ärligt talat omöjligt. Det där dåliga samvetet jag upplevt att alla mammor hela tiden dras med. Att ta ett bad eller bara läsa en bok i fred verkar ha varit något dem har dåligt samvete över. Personligen är det dåliga samvetet mer riktat mot hundarna.

Men dom två är här och jag tänker inte flytta två pensionärer till nya hem! Det mår ingen av oss bättre av än att tvingas bajsa ute i trädgården. Jag ska få det att funka!

Med saker och ting som känns viktiga, sånt som skaver när det inte funkar, gäller den gamla goda hederliga metoden: Att ta sig tid. Det är inte mer komplicerat än så. Andas ut, bestäm och gör det. Vänta inte. Med undantag för att du ligger sjuk i Corona. Det kan du väl få vila ut men annars har du nog inga ursäkter tyvär.

Att gå ut i skogen allihopa är lite svårt att få ihop. En sån simpel sak känns ås stor. Skall synka med ens egen mat o sov klocka, väder och amning. Men vi har ju skogen så nära. Kanske allt krångel bara sitter i huvudet. Troligtvis. Det är väl för fan bara att gå ut?? I värsta fall, gå hem igen?? Plus det finns svamp och bär där! Så, ba gört!

#göreba

Nånting händer.

För charmigt.

Tidigare har jag varit skräckslagen för allting under 15 år. Allt mellan 10 – 15 år gammalt förväntade jag mig att de skulle dra mig i håret förr eller senare. Allt mellan 5 och 10 skulle kläcka ur sig massa elakheter som att jag är spinkig eller ser ut som en apa. Allt under 5 skulle nog bara tycka att jag är tråkig. Tiden har lärt mig att det inte riktigt är så. I själva verket är barnen nyfikna på mig, framförallt här.

På kontoret för China Unicom, dvs mobil och internet, hamnade jag bredvid en lite pojke som blivit satt på bänken i bröstkorgshöjd , för att vänta på sin mormor som betalade hennes abonnemang. Han totalt frös när han upptäckte att jag stod bredvid honom ( killen på bilden ovan för samma ansiktsuttryck ), då mitt ärende var i luckan han satt bredvid. Han vart så nyfiken att han sträckte fram sin hand, som att han skulle kolla att jag verkligen stod där eller om han fått i sig för mycket hostmedicin. Han klämde på min jacka och sen pillade på min hand. Därefter kom tanten och plockade upp honom, sen såg jag inte honom något mer. Känner mig på nåt konstigt sätt bestulen >.<.

Jag hade en dröm för några veckor sen, som fortfarande hänger med mig. Det var en blandning av filmer jag sett och Sverige jag längtat lite efter, tillsammans med konversationer jag haft med Joakim och mig själv. Jag lämnade ett sjukhus med ett spädbarn i famnen, gav mig ut i den svenska kollektivtrafiken runt Söder, som var överfullt och jag var vilse. Inte vilse, men jag hade ingenstans att åka. Stressade runt med en sovande och alldeles ny pojke i min famn, mellan tvärbanor och pendeltåg. Jag visste jag hade nånting var jag tvungen att ordna, men inte vad, hur eller var. Hade ingenstans att bo och heller ingen att be om hjälp, utan jag var ensam och kände mig ganska övergiven och hjälplös. Men det här var ingen situation då jag kunde sitta och tycka synd om mig själv. Jag minns att jag bara ville få barnet tryggt, det var allt som var viktigt. Vart jag nu än var på väg, så var mitt mål att kunna lägga ner honom någonstans där ingen kunde skada honom. Någonstans varmt, rent och till och med lite gosigt. Jag var på jakt efter ett hem. Jag upptäckte efter en tids resande att han slutat andas, det var försent och det fanns ingenting jag kunde göra. Jag hade misslyckats. Misslyckats med den lilla uppgiften att ta honom från sjukhuset till en annan plats utan att ha ihjäl honom på vägen.

I brist på andra idéer, reste jag tillbaka till sjukhuset som påminde mer om en privatklinik startat av ett par passionerade mid-wives i USA. Såna kvinnor som arbetar i hemmen för de gravida kvinnor som inte vill föda på sjukhus genom kejsarsnitt och mediciner, utan föredrar en naturlig födsel i sitt eget hem. Där satt några skådespelare jag uppskattar och spelade kort. Jag travade om kring i korridorerna för att hitta min dam, men han vaknade innan jag fann henne. Jag tog mig ut igen och tillbaka till tvärbanan, för att fortsätta mitt sökande efter vårt nya hem.

Det har gått flera veckor sedan den här drömmen, men jag minns fortfarande hur han såg ut. Hans lilla sovande fejs. Jag kan inte skaka av mig de hela.. Jag tänkte på alla de kvinnor som förlorar ett spädbarn, tex min farmor. Jag har aldrig ens haft ett sånt litet knytte i min famn på riktigt, men jag kunde ändå hur ont det gjorde när han längre inte andades. Paniken. Rädslan. Och hoppet.