“我跟你们一起带走”

Nationaldagsfirande
på Svenska Ambassaden i Peking

Svenskt Nationaldagsfirande på  Svenska ambassaden i Peking för andra året i rad, upplevde jag igår. Tillsammans med en hel drös svenska vänner från Joakims kontor. De bjöds på musik, plockmat och drinkar, öl o vin. Vi alla blev lite fulla,dansade lite lätt och tittade på ABBA bandet som uppträdde i en timme. Allt var bra! Samt fick jag tag i ett paraply med Svenska ambassaden trycket på. Efter ett par snittar, några vårrullar, lite äppelpajer, ett par glas äppeljuice, ett par vodka apelsinjuice drinkar och ett par glas vin av både vitt o och rött, hamnade jag i en konversation med en av Nederländernas Ambassads Säkerhetsvakter.

Han pratade om att han varit i krig för 30 år sen och att de är en helt annan typ av tillit som man har till sina soldater, än som man har till sina vänner. – Vad är tillit? – Vad är respekt? osv.. Så kan man nog summera vår konversation. Eftersom att han jobbar med säkerhet för ambassader världen över så han har blivit duktig på att döma människor, tyckte han. Jag satte de på prov såklart och bad honom döma mitt sällskap. En kinesisk tjej uppklädd till tänderna som kommit med som dejt till en av mina svenska vänner . Enligt honom så var hon troligtvis här på festen för att knyta kontakter.

– What about me?
– Judging from how you keep your feet, you will be a good mother.
Sen var han min bästa vän, precis som jag blev hans efter att jag gissade 45 när han var 50.

Många P1:are tog sig till kalaset!  Vi var minst 13 personer i sällskapet vilket jag tyckte var jätte roligt då jag är ovan vid stora sällskap. De var skeptiska när jag tog upp idén tidigare i veckan, tills jag nämnde gratis sprit. Efter att de stängde kl 21 var det långsam mysig middag på Turkish Mum med 9 personer och därefter en krogrunda bestående av ett stop på FEZ bar och sedan på Migas. Fez var mysigt för att de har korgstolar (visserligen i plast) utomhus, samt spelar de lite salsa och annan rytmisk mjuk musik. Migas är mysigt för att de är högt upp och har ett riktigt dansgolv.

 

Beijings bästa Gatukäk

Därefter blev de en bit mat på ett gatukäk vid Gong Ti / Sanlitun. Ett sånt otroligt typiskt för Beijing. De kan sättas upp på ett par minuter och plockas ner lika snabbt. Hemma förbereds och hackas massvis av kött och grönsaker som sätts på spätt. Bakom oss fanns en annan liknande uppsättning, samt också på andra sidan gatan men dessa två stekte/grillade sina spätt istället. Stekarna erbjuder ofta kycklinghjärtan som serveras travade på en liten pinne. Till uppsättningen kommer också nudelpaket och sallad, samt massa kryddor och vatten. När allt är uppsatt hälls vatten upp i de rektangulära badet som tar upp mitten av de officiella matlagningsbordet,  men de finns nog med plats bredvid för att folk ska kunna sitta runt badet och äta. Badet kryddas upp massvis, inte bara av kryddor utan också massa olika vita pulver. De är som ett litet labb, dvs inte ett dugg annorlunda från de flesta varor på ICA. Gott och starkt blir de! Sichuan peppar och chili är alltid med. Sen väljer man sina spett och lite sallad till, han stoppar dom i badet åt dig och serverar dom på en plåt-talrik klädd i en plastpåse när de är färdigt. Samt får du sesam-sås i botten av tallriken.
Kostar 1 Yuan per spett, 3 för ett paket nudlar och är hur gott som helst. Men gode gud, ät inte köttet.

och desperation.

Där fick vi sällskap av en kines som inte talade engelska. Han hade en vit skjorta på sig, men den var alldeles smutsig. Svarta kavajbyxor till, som också var alldeles smutsiga. De var som att han inte bytt kläder på ett par dagar och sovit utomhus, men inte var uteliggare, utan bara vilse. Vad som hänt, kunde vi inte få fram. “Wǒ gēn nǐmen yīqǐ dài zǒu” uttryckte han, vilket betyder att han följer med oss. Sedan när han fick reda på att vi var svenskar sa han “Wǒ gēn nǐmen yīqǐ dài zǒu. Qù ruìdiǎn”. Han ville åka med till Sverige. Innan dess bad han om hjälp och ville ha nånstans att sova. Jag frågade om han har jobb i morgon bitti och behövde få sova men saknar bostad, men han svarade att han var arbetslös. Hans ansiktsuttryck talade för att han var desperat och behövde ha hjälp. Han sa att han var ensam. Han var en karl i 30års åldern, ensam i Beijing, utan jobb och sovplats. Han frågade om han fick ta våra rester, såklart han fick. Vi alla skulle röra oss hemåt. Vi försökte medla “Förlåt, men vi kan inte hjälpa dig”. Jag tänkte, tänkte o tänkte, men hittade ingen lösning. Vi kunde inte ta med honom hem. De vore alldeles galet att ta med någon hem sådär.
Men egentligen, varför de?! Varför är de galet att hjälpa någon?!
“För att de är så många. Man kan inte hjälpa alla” svarar en röst i mitt huvud.
– Är inte mitt problem värt att lösa för att flera miljoner andra har de samma? undrar jag då.
– Jo, de är klart.

Så vad är problemet?! Hjälp honom! Vi hjälper honom!
Men vi nekade honom att sova under vårt tak pga att han kanske är farlig. Han behövde hjälp och vi gav honom inte de. Eftersom jag inte förstod vad hans problem är och varför han är här, skrev han de på en lapp som vi heller inte kunde läsa då ingen av oss förstår kinesiska tecken. I efterhand har vi fått den lite översatt och den säger att  “Vi skall ta med honom och han skulle uppskatta de väldigt mycket”. De satt massa kineser runt badet, men de gjorde ingenting varken för oss eller honom. De bara tittade på.

Vi lämnade gatuköket och vinkade in en taxi. Jag erbjöd honom köpa lite mat åt honom på de här köket, så att han kan äta sig mätt o sen hitta en sovplats. Men han sa nej. Mina vänner hoppade in i baksätet och jag fram men kunde inte stänga dörren för att den här killen stod i vägen. Han hade bestämt sig för att följa med. Han lutade sig in mot mig och visade rörelser med knutna nävar som jag först tolkade som “slagsmål”. Var det hot eller menade han att han blivit slagen, jag förstod inte. Han tryckte sig in, inte aggressivt eller ens egentligen påträngande, bara bestämt. Ungefär som den sista personen som kliver in i en av livbåtarna i Titanic-filmen. Han var en man i 40 års åldern och hade egentligen “inte rätt” att kliva in, men man förstod honom. Han satte sig bredvid mig på passagerarsätet och tittade på mig, jag tittade bort. Han var inte läskig, han var inte farlig, han vara bara rädd, ensam och utsatt. Hjälplös, trött och hungrig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kunde inte hjälpa honom. De fanns inget vi kunde göra.
“Ge honom pengar” kanske du tänker. Men han ville inte ha pengar, de var större än så.
“Med lite pengar kommer han ju ändå nånstans” kanske du tänker nu. Han ville inte ha dom säger jag ju!

Mitt hjärta sjönk ner i mina skor.

Viktor klev ur baksätet, kom fram till mitt passagerarsätet och hjälpte honom ut. Vi alla började promenera istället och vårt nya sällskap utan namn följde med. Inte efter, utan med. Jag förklarade för honom att han gå med oss, men han kan inte följa med in i vårt hem. När vi nått vårt område gick jag i förväg med våra vänner, Joakim stannade kvar med honom och bad om ursäkt, men förklarade att vi kan inte hjälpa honom. Joakim gav honom sin minityr-dalahäst han plockat från ambassaden för att visa lite kärlek. Vi väntade på Joakim som dök upp efter ca fem minuter. Joakim hade nu förstått vad de där knutna nävarna och rörelserna betydde. “Jobba”. Därför han inte ville ha våra pengar, eftersom att han inte gjort något för att förtjäna dom. Framförallt ville han jobba till sig en sovplats. Mitt hjärta gjorde ont.

Jag höll mig från att gråta hela tiden som om de vore jag som vore utsatt. De var inte jag som saknade sovplats och nekades hjälp av välställda människor när jag själv är helt fucked. Utan jag tyckte bara synd om mig själv för att jag hamnat i en jobbig situation med en person som har en fruktansvärd situation. Jag reagerar ofta så. För ett par månader sen när jag var ute med familj och åkte taxi vid muren, såg vi alla tre + chauffören att en karl ramlat med sin moppe längs vägen. De var en liten väg vid skogen så vi hade kunnat stanna och hjälpa honom. Vi hade kunnat torka blodet från hans ansikte, ge honom en flaska vatten och till och med lite mat som vi ändå slängde i slutändan och hjälpt honom upp. Han var full och troligen därför ramlat men, nånting hade vi säkert kunnat göra om vi bara stannat. Jag beskyllde chauffören för att vi bara åkte förbi, men sanningen är ju att de är lika mycket mitt ansvar. Man kan inte putta över sånt på alla andra hela tiden. Man bör inte leva sitt liv rädd för att sträcka ut en hand, för att de utnyttjas runt om i världen utnyttjas. Ja! Den kommer utnyttjas! Men alla turkar är inte våldsamma för att en smällde dig på käften när du kallade hans mamma en hora.

Kinesen utan namn, gick med värdighet. Joakim och jag reagerade på hans hållning. Han hade ett vackrare kroppsspråk än de flesta i vårt egna gäng. Han var inte ledsen. Han panikade inte och han tappade inte kontrollen över sitt huvud. Mitt snurrade i 2000 km i timmen och jag behövde hämta andan.

Jag och Joakim gick in i vår port. De andra tre gick åt sitt håll och han stod kvar i mitten. Jag såg på honom de meter vi promenerade genom receptionen innan vi passerat vårt andra dörrpar, bara stå där. Ytterväggarna är av glas så jag behövde ingen röntgensyn. Jag nickade mot honom, gick in genom vår säkerhetsdörr som bara öppnas med kort, klev in i hissen och bara sjönk. Jag skämdes så. Jag kommer inte kunna promenera med samma värdighet som den karln gjorde, på ett tag.

Men jag är tacksam. Han dödade min CBD bubbla. Vi bor mitt i västerländska området och får knappt smaka på kommunismen alls. Så de var på tiden.

Om jag träffar honom igen, så tar jag med honom hem. Tvättar hans kläder. Ger honom en sovplats för en natt. Köper honom en termos att bära runt grönt te i. Spendera följande dag på att släpa runt honom på stan för en hållbar situation. Ge honom en av mina mobiltelefoner som bara ligger o skräpar. Därefter tänker jag gå till Lama Templet och be om ursäkt till Buddha som troligtvis är besviken. Skicka ett brev till Indien och be om Ghandis förståelse. Sen tänker jag skämmas över mitt passiva beteende ochförhoppningsvis aldrig göra de igen.

Dag -1. Nu drar vi!

image

Före Beijing

Före Beijing, jag hoppas vi är lika hela och friska på efterbilden

Yes! Stugan tömd, bara skräp och  den här tavlan kvar. Det här är en bild från våran första resa tillsammans. Vi hamnade på ett fyrstjärnigt all inclusive hotell i två veckor med öppen bar 11-21. I Karibien. Den här bilden blev min favorit för att den summerar väldigt bra vad vi gjorde under dessa två veckor. Det här var november 2008 och sommaren därpå åkte vi moppe över hela Salem och Vällinge. Joakim åkte sällan hem och vi bodde i princip ihop inne i mitt flickerum och grannar med brorsan plus brud. Det var ett jäkla krig och vi flydde så fort vi fick chansen, till stugan som stått tom i två år sedan morfar gick bort. Passade oss perfekt! 40 minuter promenad till bussen tog jag med nöje.

Oktober 2009 flyttade vi ihop på riktigt och jag fortsatte jobba, Joakim drev cleric.nu och lärde sig Linux. Jag började sommarjobba 2010 om ekonomi assistent på kontoret ett stenkast från strandvägen. Blev kvar nästan ett år och sade upp mig när omständigheterna blev förjävliga, precis lagom tills Joakim blev erbjuden ett shysst jobb Mars 2011. Han hamnade på ett eget kontor och fick en sprillans dator med två stycket 27tums skärmar. Det är rätt fett!

Jag körde hemmafru och skaffade mig tre hönorna Matilda Elizabeth, Malin Kristina och Kerstin som var tänkt bara vara en, sen blev dom ytterligare tre när Moa, Alice och Gulan Josephine Solveig plus tuppen Dylan.

Räven tog dom till midsommar 2011, jag tappade helt lusten för trädgården eftersom jag haft sånt härligt sällskap i fyra månader, det blev bara ledsamt så jag satsade på att bli grafiker och lära mig min kamera iställetä inte så mycket moskok som mina femtio burkar förra året, men ett par för mammas skull. Jag satsade mest på ruccolan, löken, gurkan och salladen. Mmm vad mycket  god pasta jag har ätit under sommaren.

Kapitlet varade i 2 år och imorgon börjar nästa, nämligen Kina. Önska mig lycka till!

Nu ska vi hem och sova hos svärföräldrarna.

Juste, jag ska flytta till Kina…

Visserligen Hong Kong och inte Beijing...Men, landet är ju rätt
Foto: Kristoffer

En liten sak jag inte nämnt här, jag ska flytta till Beijing Kina i december. Livet som husfru till en nörd har oanade konsekvenser / överraskningar. Joakim ska dit och jobba vardagar mellan 9 och 19, och dessa timmar kommer jag vara ensam. Mitt i en 20miljoner invånare stad. Ensam i en stad, dubbelt så stor som vårat hela land utan att kunna språket.

Ching Chong?

Arja Sajunmaa far runt på 70talet med ett gäng musikaliska snubbar och trivdes väldigt bra som att vara den storbystade blondinen på plats, tillsammans med några från mellanöstern. Jag klassar inte in under storbystad, men däremot så är jag ganska blond och har inte bilden av att det är sådär jätte vanligt i Kina. Jag har en känsla av att jag verkligen kommer känna mig som en invandrare, och det ser jag fram emot för att idag har jag ingen förståelse alls. Jag har inte en blekaste om hur det känns att vara blatte på en svensk buss. Men jag kommer få känna på hur det är att vara skandinavisk på en asiatisk buss. Jag ser fram emot att få känna mig utanför.

Asiater är för mig väldigt vackra människor och om det ligger nåt i de som Andy Warhol tänkte om att umgås med vackra människor gör dig själv vacker, så kommer de att färga av sig. Han tex syntes gärna med Marilyn Monroe av den anledningen.. Bilden här till vänster är lite utanför sammanhang, men kolla vad cool den är!

Börjar ta fart och form

Saker och ting som skall tas hand om innan vi åker börjar organiseras. Fortfarande shitloads att göra men det är kaos längre utan allt är väldigt tydligt. Har mejlat lite med en viss Jeanette som är där lite nära företaget som bjudit över Joakim, som har mig tätt bakom.

Har frågat lite om ifall jag kan hitta nåt Panduro Hobby liknande ställe, men jag får räkna med att de är lite mer utspritt i enskilda försäljare. Vilket jag ser fram emot, får känslan av att de ät lite mer expertis inom de olika områdena.
Har också frågat om hur jag ska packa, svaret blev: Bara dina favorit grejer.
Och oj! Jag har ju så många! Går Otto i handbagaget?

Packlista

  • Äh, de bli mitt a3 block ifall jag inte är färdig med allt där i
  • Två stickade tröjor
  • Min basker
  • Ett par stövlar
  • Favoritklackarna
  • 2-3 klänningar
  • 2-3 tunikor
  • Min lilla hårsjal
  • Halsduken jag fick av mamma i julklapp för många år sen
  • Blåvita vinterjackan från förra säsongen, åh jag älskar den!
  • Min jeansjacka
  • Underställ
  • Bodyshop schampo, smink och showergel
  • Vår kokbok
  • Stora konstnärshandboken
  • Anatomisk tecknarskola djur
  • Kamera
  • Laptop m. whatnot till
  • Akrylfärg, och penslar om jag har plats
  • och mitt lock jag använder som färgplatta när jag målar. Jag tänker inte byta färgplatta!

Otto ska inte med, han får flytta hem till mamma. Jag kommer tänka på honom varje dag.. och usch vad jag kommer saknar honom. Han sover ju hos mig, och jag klappar på honom flera, flera, fleeeera timmar i veckan..