Dröm – Sanna K

The mountain peak and the valley

How Christmas was spent 2014 was a moment in life that made me realize, that I have grown up. And what life served me was way beyond what I could have imagined in my suburban little teenage head. Maybe I have mentioned before, but as a teen my goal was to just leave the trainstation. If I could have moved just a few stops away from Salem, I would have felt success.

Finding myself as a 26 year old, married on the other side of the world, playing munchkin and eating American Christmas dinner at a Candadian owned bar in the Beijing Hutongs, was quite weird. I want to admit I was rather intoxicated and not completely taking part of everything that was happening, but I was in my thoughts. And I was happy. I missed my mum, my brothers, my father, my dog, mums Finish Swedish Christmas table, but I was happy, and I think they all missed me to.

Jun is the chef at this restaurant and Kristin is his lovely girlfriend. She had gotten him Christmas gifts but he would open them til the next day. Swedes celebrate on the 24th, Americans on the 25th. This little thing could have been the trigger to a dream I had a few days later. I had a dream about a love story between them, but where their differences was way bigger and caused bigger troubles.

I had a dream about this epic mountain with high peaks. On the top where the sun was shining my friend Kristin and Melissa was wearing long fabrics, moving slowly, speaking soothingly and giving spiritual guidance to them who hiked up the mountain to see them. Yoga was being practised and the place was beautifully decorated with Bonsai trees and pathways in stone and wood. Beautiful calming music was played.

Down on the ground between the mountains, people lived a different life from these Mountain Angels. The forest hadn’t been cut down, but they had removed some trees to make room for themselves. Tents were put up, restaurants opened and alcohol was being served. These people lived a festive, little more primitive life in the forest. The ground was stomped down and a little muddy at spots, the composts were not neatly tucked away, it was dark and damp, but people were happy and getting along. It was also raining down here, while it was sunny and a nicely windy up on the peaks.

Jun, owned one of the restaurants there working his ass off while Kristin was up in the mountain practising meditation.

I lived up in the mountain with the ladies, cus my parents had given them money to teach me a thing or two, like in the middle ages when Nuns would take in young girls. The Mountain Angels taught me all about how to be a good person through Buddhist philosophy. I was working at Juns restaurant to be able to keep paying for my stay there and lessons. I was down at the restaurant and I was going to create an Italian dish for some customers, so i put pasta to boil. Then I was called up to the mountain and left in a hurry. When up there, getting lectured by Kristin, smoke was rising from the village down on the ground. It was burning. Smoke rising higher and higher, spreading wider and wider, becoming blacker and blacker. The village was turning in to coal and ashes, and it as my fault. I had left the stove on.

– The End-

This is where I wake up. The story would probably continue, with Kristin and Melissa saving the village. How though, I wouldnt know. But it would lead to Kristin and Juns first meeting. Then it all begins!

I need to turn this weird dream into a mini novel, some day.

Nånting händer.

Tidigare har jag varit skräckslagen för allting under 15 år. Allt mellan 10 – 15 år gammalt förväntade jag mig att de skulle dra mig i håret förr eller senare. Allt mellan 5 och 10 skulle kläcka ur sig massa elakheter som att jag är spinkig eller ser ut som en apa. Allt under 5 skulle nog bara tycka att jag är tråkig. Tiden har lärt mig att det inte riktigt är så. I själva verket är barnen nyfikna på mig, framförallt här.

På kontoret för China Unicom, dvs mobil och internet, hamnade jag bredvid en lite pojke som blivit satt på bänken i bröstkorgshöjd , för att vänta på sin mormor som betalade hennes abonnemang. Han totalt frös när han upptäckte att jag stod bredvid honom ( killen på bilden ovan för samma ansiktsuttryck ), då mitt ärende var i luckan han satt bredvid. Han vart så nyfiken att han sträckte fram sin hand, som att han skulle kolla att jag verkligen stod där eller om han fått i sig för mycket hostmedicin. Han klämde på min jacka och sen pillade på min hand. Därefter kom tanten och plockade upp honom, sen såg jag inte honom något mer. Känner mig på nåt konstigt sätt bestulen >.<.

Jag hade en dröm för några veckor sen, som fortfarande hänger med mig. Det var en blandning av filmer jag sett och Sverige jag längtat lite efter, tillsammans med konversationer jag haft med Joakim och mig själv. Jag lämnade ett sjukhus med ett spädbarn i famnen, gav mig ut i den svenska kollektivtrafiken runt Söder, som var överfullt och jag var vilse. Inte vilse, men jag hade ingenstans att åka. Stressade runt med en sovande och alldeles ny pojke i min famn, mellan tvärbanor och pendeltåg. Jag visste jag hade nånting var jag tvungen att ordna, men inte vad, hur eller var. Hade ingenstans att bo och heller ingen att be om hjälp, utan jag var ensam och kände mig ganska övergiven och hjälplös. Men det här var ingen situation då jag kunde sitta och tycka synd om mig själv. Jag minns att jag bara ville få barnet tryggt, det var allt som var viktigt. Vart jag nu än var på väg, så var mitt mål att kunna lägga ner honom någonstans där ingen kunde skada honom. Någonstans varmt, rent och till och med lite gosigt. Jag var på jakt efter ett hem. Jag upptäckte efter en tids resande att han slutat andas, det var försent och det fanns ingenting jag kunde göra. Jag hade misslyckats. Misslyckats med den lilla uppgiften att ta honom från sjukhuset till en annan plats utan att ha ihjäl honom på vägen.

I brist på andra idéer, reste jag tillbaka till sjukhuset som påminde mer om en privatklinik startat av ett par passionerade mid-wives i USA. Såna kvinnor som arbetar i hemmen för de gravida kvinnor som inte vill föda på sjukhus genom kejsarsnitt och mediciner, utan föredrar en naturlig födsel i sitt eget hem. Där satt några skådespelare jag uppskattar och spelade kort. Jag travade om kring i korridorerna för att hitta min dam, men han vaknade innan jag fann henne. Jag tog mig ut igen och tillbaka till tvärbanan, för att fortsätta mitt sökande efter vårt nya hem.

Det har gått flera veckor sedan den här drömmen, men jag minns fortfarande hur han såg ut. Hans lilla sovande fejs. Jag kan inte skaka av mig de hela.. Jag tänkte på alla de kvinnor som förlorar ett spädbarn, tex min farmor. Jag har aldrig ens haft ett sånt litet knytte i min famn på riktigt, men jag kunde ändå hur ont det gjorde när han längre inte andades. Paniken. Rädslan. Och hoppet.