Det här är ett otroligt designat hus som skulle stå färdigt till OS 2008, men de öppnade vinster 2012- 2013. De är fyllt av restauranger, cafeer, exklusiva butiker och massvis av konst. Salvador Dali tex har en serie där. Så är du i området CBD, gå och titta!
Shi Mao Tian Jie / The Place ligger Sydväst därifrån.
Ta dig till The Place, Gå höger från dess västra sida. Korsa vägen vid första övergångsställe, gå första höger och fortsätt ca 200 meter.
Mera Ingress-spelande och mera fotograferande. Denna skolgården ligger ca 1 km ifrån vår lgh syd-väst om korsningen mellan dong da qiao lu och chaoyang men da jie.
Ytterligare en dag för Ingress. Började med att jag plockade upp Jocke på kontoret, vi begav oss till skolgården igen då det har blivit platsen vi försöker hålla som vårt. Därefter till Jin tai xi zhao som är tunnelbanestationen ca 1 km bort från vår lgh, linje 10. Runt där fanns en portal Joakim verkligen behövde få tag i sa han. Den var svår att fånga så vi gick in i Fortune Mall (gallerian som var kopplad till den byggnad, som vi kontorslägenheten finns i, där vi bodde förut), där jag efter en stund hittade en staty jag stannade kvar vid medan Joakim letade vidare. Tydligen fick han gå högst upp i byggnaden till nåt halvolämpligt ställe för att nå portalen, men visst fick han den!
Att Google släppte ett spel kallat Ingress, där man inter-akterar med riktiga världen efter koordinater, för att attackera låtsasportaler som är applicerade på verkliga ting, är bland de bästa och jobbigaste som hänt senaste perioden. Joakim är besatt. Jag är inte lika besatt men blir upprörd när hans hackande går bra, men sen blir krossat av andra laget. De fina med spelet är att man har en anledning att ta sig ut, då du inte kan skydda dina områden eller attackera fiendens områden om du inte befinner dig på plats. En dator räcker helt enkelt inte, då spelet är byggt runt att uppdatera spelarnas GPS koordinater. Vilket är roligt, eftersom att vi går ut tillsammans och jag plåtar under tiden som han hackar. Men samtidigt så blir de svårt att sova när någon från andra laget, dvs The Enlightenment / De Upplysta (Vi är The Ressistance/ Motståndet) tar över våra kontrollnät. Det är liksom ett krig i verkligheten, men ändå absolut inte.
Till Sverige åkte jag med en resväska på 23.6 kg fyllt av gåvor och grejjer jag ville längre inte ville ha kvar här, tillbaka tog tyngden form av kläder och en ny kamera. Morsan lämnade sin andra kamera till mig, en Canon EOS 40D och fick det låtar väldigt mycket som att jag inte har annat val, än att lära mig den. Ordentligt. Om den bara ligger och skräpar, så kommer jag vara en otacksam skitunge och hon kommer känna att det var fruktansvärt slöseri med en fin kamera. Eftersom att hon själv kunde nyttjat den istället för att behöva gå och köpa en ny. Samt hade hon sluppit låna en extra kamera de gånger de kommer behövas, tills hon skaffat en ny. Sååå, vad har jag för alternativ?
Samtidigt så föreslog jag, för att hon inte skall oroa sig över att den samlar damm i flera år, att hon får tillbaka den ifall det nu skulle kännas som att det kommer bli så. – Nej, du lär dig, svarade hon.
Resultatet av det blev att sedan jag kom tillbaka till Kina har kameran varit med varje dag och jag har blivit hårdare mot mig själv i mitt urval av bilder. Fler raderas under kaffepauserna. Så mina album som publiceras hädanefter kommer inte innehålla 300 bilder längre, från en och samma dag. Om det nu inte är nåt helt spektakulärt som -Kast med liten kinesisk tant, eller så. Istället ska jag försöka presentera de mest intressanta (vilket kast med kinesiskt tant absolut skulle klassas som. Men 300 bilderna kan ändå vara lite saftigt.) Jag resonerade så förut att “inte ska väl jag välja vad andra människor tycker är intressant”, nu känner jag dock att “Jo…”
På samma sätt som jag blev hårdare mot mig själv i min shopping. Bara för att det var min storlek i hyfsat behagliga färger, så betydde de jag måste ha den. Även om färgerna inte var behagliga så tänkte jag att – Ja men jag kan få de att funka. (Att jag resonerade så är inte helt ologiskt, för att det var svårt att få tag i rätt storlek då de alltid rök först) På samma sätt som jag lärt mig att allt inte är rätt pga en storlek, så är inte en skarp bild nödvändigtvis en bra bild.
Det här albumet kom fram under våran promenad till Dim Sum och hem, vilket är ett par km bort. Inte allt för långt.
Ovanlig syn att kika ut genom fönstret och se dom här.
Jag sitter med en jobbansökan jag tänkt skicka iväg ikväll, jag sitter också med alla bilder sen 7e Juni då Carro och Kristoffer kom. Inte en enda tömning sen dess har jag hunnit med. Sitter också och svär lite över att designen jag gjort till sannakikina.se är borta, då datorn på kontoret formaterats. Hade glömt bort att spara mina bokmärken, samt css’en för streetsyle siten. Jag är alltså inte längre kvar på P1, men de var en rolig erfarenhet.
Många av mina vänner har erfarenheter av att jobba som servitris, flippa burgare på Mc.Donalds eller stå i kassan, jag har haft varken eller. Så nu när jag fick chansen så kunde jag inte neka. Jag var i Sanlitun och fotade för Oakley genom P1, och sprang å två tjejer som såg glada ut. Bilderna blev skit, men de erbjöd mig ett jobb som “Beerlady”. De skulle innebära att jag serverar öl i en färgglad kort klänning till fulla, rika, politiker och militär-kineser. Mest herrar.
Ja visst, de kan ju vara kul.
Klänning visade sig vara fruktansvärd och inte söt, utan den ser för taskig ut med alla dessa paljetter. Modellen är inte ens smickrande för Miranda Kerr (årets hetaste Supermodell..).Så vi alla ser ut som prostituerade och vi måste le hela tiden, annars får vi sparken. Lönen är 50spänn i timmen och jobbar från 18 – 00. 4 av 7 pass kommer jag hem fullför a då gästerna uppskattar sällskapet av en ung dam, så dom super ner mig. På 7 pass har jag sammanlagt fått 900 yuean i dricks, så de är helt ok men kunde varit bättre. Ibland får jag till och med beställa någonting från menyn, senast beställde jag inte potatismos och saltgurka men nästa gång blir de pizza. Nu har jag tänkt ta 100kuai per öl jag dricker, för lönen är ju helt kass! Enda anledningen egentligen till att man orkar med jobbet, är för dricksen. Tänkte köpa ett Nintendo 64 till Joakim samt ta oss till en varsin helkroppsmassage. Den notan kommer gå på 900yuan, perfekt.
Jag är väldigt glad över att Carro och Kristoffer är här, för att vi har gjort mycket kul ihop. Jag har upplevt saker som och ting Joakim och jag inte hade gjort om inte de varit här, t ex åka båt från sommarpalatset. De kostade oss 600 yuean, men för dom pengarna kunde vi kräva en paddlare. Vi vägrade motorbåt! Vi ville ha en kines som paddlar och de fick vi. Åka motorbåt genom de området vore sån otroligt slöseri..
Under sommaren har vi festat och dansat väldigt mycket, lärt känna nya människor och ätit gott. Tråkigheter som hänt är väl att Joakims telefon vart stulen ur hans ficka på krogen, min ryggsäck är trasig, våran hyresvärd har fortfarande inte fixat sängen sen vi flyttade in, krokarna i hallen åker ner hela tiden, värmen i toalettsitsen fungerar inte och bastun på damernas är avstängd igen.Så livet är ganska gott, eftersom de här är mina största problem.
Dylan var en tupp, en sångare och nu även en brud. Sams flickvän heter Dylan och jag träffade henne första gången i fredags.
Vi var på middag med våra pojkvänner, Anders och Wang Yu. Hon berättade att hennes morsa är en tokig hippi och hade bestämt sig för att döpa sitt barn till Dylan, oavsett kön. Imponerad blev jag ju..
Dylan och Sam skulle till Plant Market på lördagen och vi skulle hänga på. Bara titta runt lite på blommor, lägga en order och få de levererat till lägenheten.
Vi gick och gick.. kom fram samma minut som stället stängde.
Därefter var de mat på nå ställe jag inte minns namnet på. Därefter öl och drinkar på Kokomo i Sanlitun!
