Klev upp i tidigt imorse, läste ett par artiklar på nya favoritsidan mindbodygreen.com och funderade över livet. Joakim fyllde 25 igår. Vilket såklart får mig att tänka på att “shiit, 25! Vi var 19 när vi blev tillsammans.” Artiklarna på mindbodygreeen handlade om saker och ting som förlåtelse, att acceptera de delar hos en själv som är annorlunda från normen, istället för att skämmas över dom. Samt, den här som handlar om en kvinna som får skämmas inför andra,för att hon, av olika anledningar, tycker om att packa lunch till sin man varje morgon. Vilket hon gjort i över 15 år. Den artikeln fick mig att fundera. Verkligen, verkligen fundera. Jag kände framförallt längtan när hon beskrev hur hon tar sig upp kl 5 på morgon, går igenom de gamla lanthuset och tar sig in i ett kallt kök för att sen börja banga runt med kastruller och vad som. För att spendera tid på att laga mat åt sig karl som skall till jobbet. Pocka ägg från egna höns och veta att hennes karl kommer äta en energirik, hälsosam, ekologisk och närodlad måltid på jobbet som hon förberett med kärlek, medans de andra gubbarna vars fruar fnyser åt hennes ansträngning, sitter på nån restaurang. Hon lagar maten tidigt,m troligen även lunch till sig själv, samt får hon tid till egna saker som att läsa.
Wow, tänk sen när klockan är 10:00. Lunch för två är klart, hunden har varit ute, jag har läst ikapp på mina hemsidor och nyhetsbrev, yoga 40 minuter och en dusch. Sen kan jag jobba i två timmar, äta lunch. Ta en kaffe, en till promenad med hunden, fortsätta jobba tills Joakim kommer hem, sen lagar vi middag ihop och kryper till sängs. Vilket liv!
Jag började drömma iväg… Tänk att åka och titta på hus. Inte bry sig om hur många mil de är från våra vänner. Bara åka och titta på hus efter hus, gamla som nya, stora som små. Titta på trädgårdarna. Joakim och jag är överens om att vi föredrar stor tom o litet hus, än tvärtom. Jag vill ha yta nog för att ha en mindre fårhage. och en generös hönsgård. Joakim vill ha grisar. (Jag hoppas verkligen han släpper den iden..) Men en minigris vore ju coolt. Tänk den dagen, då livet har tagit sig dit, att det är dags att börja leta. Föreställ dig mig, med världens löjligaste flin. De är ungefär hur jag ser ut när jag tänker på de här. Sådär, så att tänderna sticker ut, även om jag verkligen försöker hålla munnen stängd för att le elegant istället för störtlöjligt. Så jag väckte Joakim med den kopp kaffe han får varje morgon, som jag inte tänker skämmas över. Kröp ner, började prata om artiklarna jag läst och om fårhagen jag vill ha plats för. – Men inga grisar. Vi argumenterade en stund för Bra och Anus med grisar och kom inte fram till något nytt. Han är positiv fortfarande..
Jag minns hos hippien jag köpte höns ifrån, hon hade ett par GIGANTISKA grisar på bakgården. Hennes fyraåriga dotter ville imponera på Joakim och hoppade in i hagen, skulle upp på ryggen på en av grisarna men föll. En gris bet henne i armen och sen kom pappa. Han skällde på dottern, inte för att hon var inne hos grisarna, inte för att hon blev biten, utan för att hon inte vart arg på grisen. Blir man arg på grisen, så kommer han inte bita mer. Blir man inte arg, så äter han upp en.
– Men vem vill ha såna grisar som äter upp dig ifall du bara ligger still tillräckligt länge?
Är mitt eviga argument mot Joakim i gris-situationen.
Jag klev upp ur sängen och fortsatte med mitt läsande. Det knackade på dörren och aiyi kom in. Jag välkomnade glatt, slängde lite kläder till Joakim som fortfarande låg i sängen här i våran studio och frågade Aiyi vaför hon inte kom i Tisdags. Hennes man har blivit förlamad på hela högersidan. Han har fått en blodpropp. I all glädje och entusiasm jag kände för livet att bli vuxen med allt vad de innebär, så kom precis verkligheten ikapp mig. Det är ingen saga. Allt kommer inte bli som man tänkt sig.
Jag berättade om min pappa, som råkade ut för desamma när jag var 12. Att hand idag sitter han i rullstol. Första året kunde han inte prata. Hennes man kan ta sig runt, så länge han har nåt att hålla i, håller redan på att lära sig gå med käpp. Och han kan tala utan problem. Jag berättade att första året var svårt. Berättade att hon kan glädjas åt att han inte behöver rullstol. Hon höll sig sig samma första timmen. Sen kom hon till mig och frågade hur många år pappa varit sjuk. Vi pratade lite mer om de hela och efter en stund satt vi bara och titta på varann. Jag såg att hon gråtit, troligen medans hon varit inne och städat i duschrummet. Jag blev tårögd själv. Jag har gråtit i 10 år över min far, nu grät jag över något annat. Rädslan över vad som komma skall. Allt går så bra nu. Men tänk 10 år framåt, vi äntligen har ett eget hus, en tomt, en generös hönsgård och en varsin karriär, till o med en familj. Helt plötsligt händer något. Joakim kan inte längre köra bil. Inte längre gå. Eller inte längre se eller höra. Och så sitter man där. Försöker fortsätta som vanligt.
De är hennes man för fan! De har barn ihop! Ett liv ihop! Nu kan han inte ens gå ordentligt. Alla resor de tänkt göra, alla rutiner är förstörda. BAM! På en sekund. Jag bara kände sorg med henne.
Att hon kommer hit just idag med dessa nyheter, just efter att jag svävat iväg på drömmar om framtiden var som att universum ville putta ner mig från rosa moln till verkligheten. “Skärp dig Sanna! Fokusera på nu!” Jag tar de inte som en varning, utan som en påminnelse att inte leva i de förflutna eller endast för framtiden, även om jag längtar efter den. Samtidigt som den skrämmer livet ut mig.