Shysst häck!

Det är helt otroligt att detta 110 år gamla huset inte har en altan. Inte ens en liten. Inte en farstu heller. Hur är det möjligt?

Luckan vi drömmer om att göra ber från köksgolvet in i jordkällaren, är lättare att förstå att ingen tagit sig an. Sånt belönar kanske bara den som är lat nog att hen hellre struntar i sylten helt, än går ut hela “långa vägen” runt huset för att hämta en. Men en altan har ju vem som helst glädje av nästan året om. På över 100 år, har ingen prioriterat det… Fullkomligt galet om man frågar mig. En liten farstu skulle göra enorm skillnad för den lilla hallen, som är himla trång. Trappens om leder upp är precis där man tar av sig skor, så det känns om att man sprider gruset upp och iväg hela tiden. En farstu skulle liksom ge ordning och reda. Det blir en slags smuts sluss tänker jag :P

Dessa två små ideer är under planering än så länge. Ett steg i rätt riktning är ändå att få bort dessa vinbärsbuskar. Dom växer nämligen precis där, där altanen ska vara. Tydligen är September dessutom rätt tid på året för att flytta just vinbärsbuskar, så tajmingen är ju guld.

En dag, förhoppningsvis nästa år, i slutet av sommaren… Typ augusti.. Då kan jag ta en päroncider i kvällssol på en altan i en hammock… Tills dess kan vi heja på denna oändligt långa häck av vinbär överleva flytten :)

Djur som bor i mitt badrum

Harkrank

“Harkrankar är farligare än myggor för att dom lägger ägg under huden på människor”

Detta övertygade min kära bror mig om när vi var typ 7. Trots att det var över 20 år sedan, så insåg inte jag förrän förra veckan att jag fortfarande är lika rädd för harkrankor som jag blev då. Inte förrän min man uppmärksammade hur jag reagerar lite väl starkt på ofarliga ting och komplikationerna med att stackars baby sitter i famnen på nån som far omkring i huset och släpper ut gälla skrin för att det flyger runt djur i luften.

“Jo jag vet, men jag kan inte rå för det!” försvarar jag mig. Harkrankor är ju så läskiga för att dom lägger ägg under huden på oss … männ….i..skor..” säger jag.

*Ifrågasättande förvirrad grimage* Det lät ju så himla korkat att säga det högt. INte ett dugg klokare än “Månen är gjord av ost”.

Mannen höjer ögonbrynen, ler. Men säger ingenting…

…”Fast… sååå… är de ju inte… inser jag… nu …” fortsätter jag lite skamset. Samsen för att jag samtidigt inser min ålder. Jag är 31.

“Näe, Sanna. Så är det inte” och så ler han igen.

Så denna får bo i badrummet och jag har döpt den till Jon. Efter min bror.

Ps. Naturligtvis får hen flytta ut men, hen verkar inte vara påväg nånstans.

Hej, jag är här nu!

Beijing är ett avslutat kapitel sedan November 2018. Det tog ca 6 månader att landa mentalt i nya existensen där jag inte är längre kände att jag hela tiden var påväg nånstans. I den nya vardagen kunde jag sitta på mitt arsle dag in och dag ut, utan den där känslan av att “snart kommer någon/snart händer något / undra om..??”

Nu fanns det ingen ingen någon som skulle kunna poppa upp när som helst o behöva något slags dokument, intyg, uppvisning av pass, kontrakt eller certifikat. Hotet om att bli vräkt för att vi hyrde illegalt var över.

Det var lite överväldigande faktiskt och fullkomligt absurt, att plötsligt vara fri från yttre stress. Plötsligt så fri. Insåg med tiden hur tight jag hade blivit i kroppen. Man fattar inte alltid hur högt upp i halsen man tryckt sina axlar förrän man andas ut ordentligt. Ibland vaknade jag mitt i natten från mardrömmar där jag upprepade mantrat för mig själv “Bara ett flyg kvar, bara ett flyg kvar”. Stressen av att planera hemflytten hade suttit i så länge, att det tog lång tid att komma ur den. Den satt så fysiskt. I den återkommande mardrömmen återspelades olika varianter av sista dagarna i Beijing. Oron av att behöva flyga 9 timmar med en hund vars ras inte är tillåten flyga mer än 6.5. Oron över att allt jag skickar hem därifrån försvinner. Sorgen att skiljas från våran ayi.

I Sverige fick jag svindel första halvåret av att föreställa mig vara i Beijing igen. Det var så många bollar i luften sista tiden. Mådde illa av tanken att åka tillbaka. Nu börjar jag faktiskt längta dit lite igen. Det var så mycket som kunde gå fel då. Så mycket man bara ville kunna sluta tänka på. Utmattad av hundra olika “tänk om x händer?” scenarier.

I juni flög vi dem två hundarna för att få det största momentet i hemflytten avklarat. Dem var törstiga men fullt i liv när vi kom fram. Huset hade vi, men sov bara två nätter. Kändes mer som en semester i något hyrt än vårat eget. Tre månader senare hade vi löst allt annat och kom efter. Med 15 dagar kvar till min mans 30 års dag sov vi första natten utan måsten på att någonstans. Det var helt otroligt. Huset saknade ovettiga sängar, var konstigt tomt och luktade gammal stuga, men kändes så himla tryggt. Kartonger och påsar med våra ägodelar från Kina och från vårat liv tillsammans innan Kina prydde golvet i ett av rummen. Nu var vi där, i ett hus som är vårt. Ett hus som ingen nånsin kan slänger ut oss ifrån. Ett fantastiskt torpigt sekelskiftes hus i trä. Naturligt ventilerat, snett och underbart. Det är som en rymlig stuga med många skarvar och otippade höjdskillnader. Övervåningen har alldeles för lågt till tag. Men VI VAR ÄNTLIGEN HEMMA!!!

Inga fler väskor eller kartonger att packa. Inga fler lägenhetsbyten eller flygplan. Aldrig nånsin tänker jag sätta mig på ett flygplan igen. Dem dagarna är över. Att gunga in i Svenska rytmen och få in tillräckligt med köttbullar o lingonsås i munnen tog ungefär ett halv år. Men sen var både kropp o själ i ro nog att fullt kunna konceptualisera att vi verkligen var hemma igen. Mardrömmarna och svindeln var över. Nu var vi här, på riktigt.

SOMMAR 2020

Dagens läge är rätt najs faktiskt. Hundarna stormtrivs, men känner sig väl lite utkonkurrerade nu när familjen fått ett tillskott. En liten super söt dotter på 5 månader förgyller vardagen numera. Oj vad hon växer! Och fyfan vad gullig hon är.

Jag håller på att lära mig sy och måla med oljefärg, samtidigt som jag börjar ta produkt och fashion bilder hemma uppe i det tänkta sovrummet med det alldeles för låga taket. Joakim drar fram vad som finns under all kvickrot i trädgården och skapar linjer ute i kaoset. Inomhus bubblar hans viner och fermenteringar. Huset doftar av fläder!!

Det blir bra det här.

Tja!