Tag: Natur

Det blir otroligt mörkt här ute, så de är svårt om man har scener från gamla skräckfilmer som dyker upp när färgerna av din miljö inte syns. I mitt fall är det exorcistbruden och Pennywise som förstör. Har tokiga problem med att besöka badrummet om nätterna, men det fungerar om Joakim går upp och tänder. Det orkar han såklart inte varje kväll, så jag får springa ibland.

En kort period i gymnasiet fick jag hänga ner speglar om kvällarna, men det var mest bara en paranoid idiotgrej jag drog på mig av en kompis som hade de problemet. Jag typ bara gjorde likadant, för att hon skrämt upp mig. Men de var läskigt, jag tänkte på den där masken från Halloween filmerna. Så mycket energi jag lagt på sånt här, så onödigt. Ett tag tyckte jag att på cykelbanan när jag gick med Otto om kvällarna, så såg jag verkligen henne stå där, exorcistbruden. Och oj vad jag sprang!

Mörkret här är vackert

I början var jag lite rädd för att behöva stå ut med det här mörkret, då det var bland de första som grannen sa. “Det är väldigt fint här ute, men de blir så mörkt”. Jag har alltid varit mörkrädd, har alltid sovit med dörren öppen och gärna hallen tänd. Mamma blev galen på att komma upp på morgonen och upptäcka att det var massa lampor tända. -Tänk på elkostnaderna! En natt blev jag så rädd efter The Grudge filmen, trots att jag såg den med tre vänner att jag satt uppe hela natten i min brors rum och spelade datorspel, för att jag ville verkligen inte gå och lägga mig. Jag satt och gäspade, synen flimrade och ack så utmattad jag var men jag vägrade. Klockan blev 6 eller så och min bror sa i princip “Du får dra, jag ska sova”. Jag accepterade läget och gjorde mig en kopp te för att dra ut på de hela, satte mig i fotändan då den var närmast dörren. ryggen mot väggen, knäna uppe i hakan och täcket uppdraget. Alla lampor tända i mitt rum, hallen och köket. Jag somnade tillslut med min tekopp i handen och vaknade till innan jag hunnit spilla, det var jag tacksam för. Var på tok för vimsig i huvudet för att orka hantera ett blött täcke. jag insåg att jag måste lösa det här, bete mig som en vuxen tjej och ta tag i saken. Herregud jag var ju iaf 16 om inte 17år! Så jag ropade på mamma.
Det hela slutade med att jag tog mitt täcke och min kudde, lade mig nere på soffan tillsammans med henne. Jag vågade inte ens titta upp till altandörren, trots att jag låg där nere. Det här höll på i tre veckor, men trappade ner lite hela tiden. Jag klarade av de för att jag gjorde allt jag kunde för att inte sova ensam. Desperat bjöd över folk, åkte till folk och höll mig vaken eller lade mig tidigt innan mörkret. Jag är glad idag för att jag slutat trots skräckfilmer, förutom DET jag tittade på en bakfyllemorgon med Tilla i somras. Vi hade haft en galen kväll på stan, krogrunda eller älgtornet jag vet faktiskt inte. Men dansat hade vi gjort för de gör vi alltid, även om vi inte ens går ut.

Vi har båda shyssta musikanläggningar i våra bostäder så de kommer naturligt att vi sjunger och dansar. Senast hon var här så somnade Joakim men vi stod och dansade i vardagsrummet till väldigt hög Kapten Röd bland annat. Och Amy Winehouse såklart, men de är givet. Jag uppskattar mörkret idag samtidigt som jag är rädd för de. Men i dagens läge så är jag mest rädd i mörkret när jag behöver gå längst bilvägen och har glömt min gula väst och saknar reflexer, eftersom vi inte har trottoar eller belysning. Samt att folket här kör som idioter och räknar inte med att alla inte syns på 100meters avstånd..