Matilda och jag satt vid vårat älgtorn i slutet av sommaren, drack vin och såg solen gå både ner och upp igen.
Vid gryning fick vi sällskap av en tiggare, söt som få och stackarn hade skabb i hela pälsen.
Räven hängde kvar ett tag, gick runt och nosade på våra grejjer och tiggde mat, som en hund. Han satt snällt vid sidan av och bara tittade på ibland, sen skrotade hon/han vidare igen. Luktade sig bort ca 100 meter, men kom tillbaka som om han vore med oss. Efter kanske 20 minuter var det dags att inse att, de var ingen ide att sitta här. Sen såg vi honom inte mer.
Vi matade inte räven för att inte ge honom/henne intrycket av att det är en bra ide att komma in till stan och tigga mat, hur frestande de än var att ge honom en kaka.
Jag har berättat den här storyn, men de är som att ingen har trott mig då jag sagt att “just den här kvällen, så hade jag inte ens min kamera med mig.” Hade helt glömt att fan, Matilda tog ju en mobilbild på den hungriga lilla rävbebisen.