Vaxholm och har en konstig relation. Den gulliga staden har varit som fastfrusen i tiden kring 2008 då man precis tagit studenten och var tokkär. Efter jobbet vid Salem Centrum hade en klok människa nog promenerat hem för att sova eftersom klockan ofta var runt 22.00, men det är inte så hjärnan funkar när man är 18 och förälskad. Istället hoppar man på SL’s natt trafik och åker 2.5 gäspiga timmar från till Vaxholm för att bli upplockad i mörkret av en söt pojke med båt. Reflekterade varje gång jag klev ner i den guppiga båten, att vattnet den tiden på dygnet såg ut som olja.
Nu däremot när vi två tillsammans med våran dotter, besökte Vaxholm under sommaren 2021, förändrades något. Hade svårt att tro mina ögon faktiskt, när jag såg orden Slow Fashion skrivna på ett fönster uppe vid torget. Ett uttryck som för mig är packat med framtidstro och fina idéer om respekt för material och att kvalitet handlar om hela processen mer än bara slutresultatet. Föreställer mig en vardag där vi skryter om hur fint vi lyckats lappa våra kläder o filtar. Vi bygger relationer till våra plagg som om dom är våra kära verktyg, likt en snickare som hellre har en pålitlig hammare än en ny.
Drömmer om en framtid där konversationer om dåtida slit o släng kulturen ger samma ursäktande grimaser som när vi idag tittar på dåliga frisyrer i gamla skolkataloger.
LÄS MER