Den största kastrullen min mamma hade köket, som jag bekymmerslöst snodde med mig när jag flyttade ut, stod där överfull med vatten och fräste på vedspisen. Längst in längst bak, redo att tas fram när det att dags att ordna disken.
Att stå där i köket med middagen halvklar och titta på när kattungarna undersöker sitt nya hem, samtidigt som jag har en bäbis som mumsar pannkakor och två hundar som nosar i cirklar under hennes fötter i väntan på pannkaksregn – fick jag en känsla av att ha kommit fram.
Katternas ankomst har gett mig känslan av att vårat hem är komplett. Deras fart och lekfullhet har gett hemmet en ny nivå av lättsamhet. Att livet är en lek, är det ingen tvekan om ifall du frågar en kattunge. Tydligt visas jag hur enkelt det är att glädjas åt dom ytterst små sakerna i vardagen, genom att ha ännu roligare med klossarna på golvet än vad bäbisen haft. Något jag trodde var omöjligt.
Det är intressant att kattungarna också favoriserar den gula klossen.
Gult är alltså inte fult, utan både gott och kult.
