Hur får man tiden att stå still?
Vid Imbolc, en häx sabbat som firas i början av Februari för att uppmärksamma att man kommit ut på andra sidan av det mörkaste mörka , började jag manifestera inför 2024. Vanliga nyår känns aldrig som rätt tid att tänka på vad som komma skall eftersom man är mitt uppe i julvibbar ännu och allt som har med den ledigheten och festen att göra. Imbolc däremot, kommer precis då det är över o julpyntet är nere. Man börjar blicka framåt. Skrev ner allting jag längtade efter och önskade mig. Allt sånt som jag vill ska finnas med i nästa kapitel.
Övningskörning och sexigt samarbete
Hade gärna kikat på den listan nu för att minnas men min kalender flög av biltaket i April under en rekord lång övningskörningsrutt ända till Ytter Kyrka. Körkort skrev jag först av allt och det är på gång. Att köra bilen till mataffären, gå in o handla själv medan barnen sover i baksätet och Jocke sitter kvar o lyssnar på radio får mig att känna mig mera mammig än nånsin. Känner att jag växer in i rollen ordentligt med bilnycklar dinglande i handen.
I listan skrev också något jag valde kalla “sexigt samarbete”. Det betyder att vi vuxna gör hemma ska synka upp lite mer och dra lass tillsammans, istället för att kompensera det den andre inte har tid med hela tiden o därmed vara gå om varannan. En sköter disk tvätt mat, den andre ved bil skottning. O så ses vi däremellan nånstans vid blöjbyten. Kul? Ne men himla praktiskt. Och helt okej en kort period, men nu behövde den fan brytas. Bytas. Ge plats för samarbete istället. Sexigt sådant.
Vi är båda ute i trädgården nu. Nostalgin är total, eftersom det var lite så allting började väl efter dejting perioden. När vi väl hade bestämt att vara ihop och delade boende, så var vi mycket ute o påtade tillsammans. Med pannlampor på satt vi och drack kaffe i mörkret, för att sen jobba vidare. Samarbete var ledordet då ingen av oss riktigt visste nånting.
Senaste åren har jag vistats mycket inomhus, ur ren bekvämlighet. Framförallt på sommaren då vind, ljus o temperatur skiftar hela tiden. Får liksom ingen ro när allt omkring mig i konstant rörelse. Just ro har känts viktigt med små bebisar eller en gravid kropp för att undvika överstimulans. Fel ljud, ljus och/eller temperatur kan förstöra vilken fin stund som helst. Sånt som tog nya höjder då, men alltid varit en aspekt eftersom jag är högkänslig. Något jag önskar jag vetat betydligt tidigare än vid 35.
Yttre stimuli stör så utav fan, att tet äter all min uppmärksamhet och rubbar min förmåga Total att vara närvarande. Märker det inte hända riktigt förrän jag finner mig själv ha blivit otrevlig eller känna mig otroligt flyktbenägen. Överstimulansen kryper på långsamt, inte helt olikt det där jag hört om grodor. Om man stoppar ner dom i kallt vatten och kokar upp det långsamt så märker dom inte att det blir varmt. Skillnaden är väl att jag inte dör av överstimulans, men däremot kan det onekligen förvandla mig till något lite svårsmält.
Numera är jag gärna o myser med solen, gräver rabatt och planterar mina små eterneller. Målar timmer med falurödfärg, oljar utemöbler, rensar massa ogräs, joxar med det blåa rummet och just nu är jag engagerad i att optimera barnens lekplats. Det okontrollerbara skiftandet av ljus vind och temp känns okej nu, för att det är mindre andra faktorer som rör sig hela tiden. Illamående och hunger tar upp mycket av en gravid ammande mamma. Nu när det är över, är det lättare att hantera yttre stimuli.
Vad är det som är så jävla sexigt med det då?
Egentligen ingenting, men kontakten och samarbetet är härligt. Och det behövs inget mer att livet känns härligt, för att vara sexigt. Just för att motsatsen, är motsatsen. En stressad kropp har inget driv för sånt där. Ingen lust, ingen tid. Ett avslappnat nervsystem däremot som känner trygghet och ro, har nog svårt att tänka på annat. Då blir det plötsligt något som saknas. Något man kan fylla tiden med. Något kul som ger känslan av ännu mer kontakt. Maxa fröjden. Att tro att fröjd med livet kommer från ett ligg, är lika bakvänt som att tro att Photoshop är lösningen på ens keffa självbild.
Efter en arbetssam dag på tomten skippade vi matlagning och körde iväg i kvällssolen för hämtpizza. Det kan man ju inte göra hela tiden. Men fröjden är total.
Kan man njuta av livet utan att bli stressad av hur flyktigt allt är? Det är som att jag inte kapabel till det. Som att det är något man måste lära sig. Vart finns kurslitteraturen?
En bok som berättar hur man skall uppskatta det man har utan att försöka kloa sig fast. Är det därför vi har religion? Så vi tänker på annat? Så vi uppskattar det flyktiga och förstår meningen med det? Eller levererar religionen “det rätta perspektivet” så slipper vi klura mer? Istället bara tackar man gud och smäller i sig pizza Mamma Mia från Skolsta med ett flin.
Smidigt.
